Endoskopi av tjocktarmen. Brusten tarm. Öppning av bukväggen. Infektion. PV 9/2022

Endoskopi av tjocktarmen. Brusten tarm. Öppning av bukväggen. Infektion. PV 9/2022

Händelseförloppet

Patienten hade under lång tid lidit av besvärliga avföringsträngnings- och inkontinenssymtom, och man hade till och med diskuterat en eventuell stomi med patienten. Patienten hade tidigare genomgått flera åtgärder bland annat på grund av framfall av ändtarmen. Vid den senaste operationen hade sammanväxningar konstaterats.

Efter den senaste operationen hade patienten fortsättningsvis problem med avföringen och avföringsträngning.

På sjukhuset försökte man göra en endoskopisk undersökning av tjocktarmen (koloskopi), men vid undersökningen kom man fram endaste en liten bit från sigmoideum (tjocktarmens sista S-formade del) tills man på grund av perforationsrisken var tvungen att ge upp. När man kommit bakåt i tarmen väcktes misstanken om brusten tarm (tarmperforation).

Patienten flyttades till universitetssjukhuset på grund av misstänkt bukhinneinflammation (peritonit). Vid en datortomografiundersökning konstaterades bristning (perforation) i sigmoideum. Man utförde en akut öppning av bukhålan (laparatomi), varvid man gjorde en stomi i nedre delen av tjocktarmen (en s.k. Hartmanns operation). Patienten vårdades på sjukhus i sammanlagt cirka tre veckor.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut att koloskopin var en medicinskt motiverad åtgärd och att dess genomförande var korrekt, och att den bristning i tarmen som uppkom inte var möjlig att undvika. Bristningen orsakades inte av felaktig eller bristfällig vård. Det var inte frågan om en ersättningsgill patientskada.

Centralen ansåg att koloskopin i detta fall var förknippad med över två procents risk för tarmperforation och infektion till följd av detta. Infektionen var därmed förutsebar. På grund av infektionen vårdades patienten på sjukhus i cirka tre veckor och infektionen behandlades med antibiotika. Man gjorde en operation på patienten där ändtarmen planenligt delvis avlägsnades, eftersom bakgrunden var ett allvarligt problem i bäckenbottnen. Enligt centralens bedömning var avlägsnandet av ändtarmen och stomin motiverade redan på grund av den underliggande sjukdomen, och att det inte var frågan om en ersättningsgill infektionsskada.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.

Bedömning av vårdens korrekthet

Enligt nämndens bedömning var den endoskopiska undersökningen av tjocktarmen som utfördes på patienten en motiverad åtgärd enligt allmän vårdpraxis för utredning av långvariga avföringsproblem.

Enligt åtgärdsberättelsen var det mycket svårt att komma in i sigmoideum, på grund av svår divertikelsjukdom (tarmfickor) i området. Efter flera försök kom man endast en bit framåt från sigmoideum, tills man på grund av perforationsrisken var tvungen att ge upp. När man gick bakåt i tarmen rörde endoskopet troligen vid en divertikel (utbuktning) i tarmen, varvid man misstänkte en bristning i tarmen.

Nämnden konstaterade att även en korrekt utförd endoskopisk undersökning av tjocktarmen (koloskopi) är förknippad med en känd, dock sällsynt, risk för tarmbristing. Uppkomsten av tarmbristningen har i sig enligt nämndens beslutspraxis ansetts som ett bevis på att den professionella standard som krävs inte skulle ha uppnåtts vid åtgärden.

Nämnden bedömde att koloskopin utfördes korrekt i detta fall, och att tarmbristningen sannolikt inte skulle ha kunnat undvikas vid åtgärden genom ett annat förfarande. Vid koloskopin uppnåddes den professionella standard som krävs av en specialistläkare inom gastroenterologisk kirurgi.

Bedömning av huruvida infektionen var ersättningsgill

Nämnden ansåg utifrån de tillgängliga utredningarna att det var sannolikt att följden av den tarmbristning som orsakades patienten var bukhinneinflammation av någon grad.

All kirurgisk behandling är förknippad med infektionsrisk. Koloskopi är i allmänhet inte förknippad med infektionsrisk, men den tarmbristning som uppkom i samband med den endoskopiska åtgärden i tarmen leder ofrånkomligen alltid till en infektion av någon grad. Därför har nämnden enligt sin beslutspraxis ansett att man vid övervägande av förutsebarheten för en infektion fram för allt bör beakta förutsebarheten för tarmbristning i samband med åtgärden. Risken för tarmbristning är i allmänhet mycket låg i samband med koloskopi.

Nämnden konstaterade att situationen i bäckenbottnen i patientens fall kan ha varit anatomiskt avvikande, och att det är möjligt att risken för bristning och infektion var över två procent.

Patienten vårdades på sjukhus i sammanlagt cirka tre veckor, och största delen av tiden berodde sannolikt på infektionen. Infektionen behandlades med både intravenös och peroral antibiotika. Nämnden konstaterade att laparatomin (operation genom öppning av bukväggen) skulle ha varit nödvändig för att korrigera tarmbristningen även utan infektion, och därmed orsakades operationen sannolikt inte av infektionen. Stomioperationen skulle sannolikt också ha varit nödvändig på grund av tarmbristningen eller så skulle man eventuellt i detta fall ha varit tvungen att utföra den senare även utan infektion.

Den sjukdom som behandlades var avföringsträngnings- och inkontinenssymtom. Den sjukdom som behandlats var inte en livshotande sjukdom eller en sjukdom som snabbt leder till allvarlig invalidisering, utan en sjukdom som försämrar livskvaliteten i det dagliga livet.

Enligt nämndens bedömning var det inte frågan om en sådan ersättningsgill infektionsskada som avses i patientskadelagen.

Nämnden rekommenderade inte skadeersättning.