Höftledsplastik. Höftledsluxationer. Lårkomponentens läge. PV 35/2022

Höftledsplastik. Höftledsluxationer. Lårkomponentens läge.  PV 35/2022

Händelseförloppet

Patienten genomgick en höftledsplastik (höftprotesoperation) i båda höfterna på grund av långt framskriden artros. Operationen utfördes genom att använda ocementerade ledproteskomponenter via posteriort snitt (öppning bakifrån). På de röntgenbilder som togs efter operationen ansåg man att ledproteskomponenternas läge var bra.

Efter operationen gick vänster höftled ur led (höftledsluxation) flera gånger inom några månader. Utifrån de tagna röntgenbilderna bedömde man att ledprotesens skaft var något bakåtlutad (retroposition). I denna situation beslutade man att göra en ny höftledsplastik i vänster höft.

Vid operationen konstaterade man att det inte fanns knappt någon rotation framåt (anteversion), vilket man bedömde var den naturliga och predisponerande orsaken till urledvridningen. Protesens ledskål byttes ut till en skål med cementfixering. Dessutom byttes kulan på lårdelen ut.

Enligt patientens utsago blev vänster höft bra efter reoperationen.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att den höftledsplastik som utfördes i patientens båda höfter var en medicinskt motiverad åtgärd. Enligt centralens bedömning kunde man konstatera på röntgenbilderna att ledprotesens lårdel i vänster höft var bakåtvriden. Centralen konstaterade att detta ökade risken för urledvridning och ansåg att i detta fall skulle en reoperation sannolikt ha kunnat undvikas, om ledprotesens lårdel hade placerats i korrekt position. Centralen ansåg att det var det fråga om en ersättningsgill patientskada.

Begäran om rekommendation till avgörande                       

Utövaren av hälso- och sjukvårdsverksamhet var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS AVGÖRANDE

Bestämmelse som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Nämnden konstaterade att den höftledsplastik som genomfördes i patientens båda höfter var en motiverad åtgärd i enlighet med allmän vårdpraxis på grund av långt framskriden artros som orsakade symtom och att operationen utfördes enligt gängse vårdpraxis.

Enligt den utredning som nämnden fick kunde man på de röntgenbilder som togs efter operationen (sidoprojektion, dvs. lateral projektion) konstatera en bakåtvridning (retroversion) av lårkomponenten i vänster höft. Till denna del uppnådde man enligt operationsjournalen inte fullständigt det eftersträvade resultatet. Nämnden konstaterade att det är motiverat att den sammanlagda framåtvridningen för ledskålen och skaftdelen är 30–40 grader vid användning av posteriort snitt.

Utifrån operationsjournalen från reoperationen och avbildningsundersökningarna kunde man enligt nämndens uppfattning bedöma att man vid den första operationen åtminstone inte hade lyckats få lårkomponenten i tillräcklig framåtvridning, även om det för noggrann analys av lårkomponenten skulle ha behövts datortomografi.

Nämnden konstaterade att man vid användning av ocementerade proteskomponenter strävar efter en situation, där lårkomponenten motsvarar lårbenets inre mått så bra som möjligt, så att komponenten inte kan böja eller vrida sig efter operationen. I vissa fall kan detta krav i kombination med den rådande anatomin sätta gränser för placeringen av proteskomponenterna i önskad position.

Enligt röntgenbilderna fyllde lårkomponenten i patientens fall inte lårbenets märgkanal så mycket, att detta sannolikt skulle ha begränsat placeringen av komponenten i tillräcklig framåtvridning. I operationsjournalen nämns inte heller någon avvikande anatomi. Därmed kunde man enligt nämndens bedömning i ärendet anse att den otillräckliga framåtvridningen av lårkomponenten berodde på att operationen till denna del inte hade genomförts fullständigt korrekt.  

Nämnden konstaterade att bakåtrotationen av ledprotesens lårkomponent var en predisponerande faktor för urledvridning.  I detta fall hade urledvridningarna inträffat nattetid, varvid den skadeenergi som orsakade urledvridningen sannolikt var liten. I samband den första urledvridningen brister vanligen också höftledens bakre strukturer, och man konstaterade att detta predisponerar för återkommande urledvridningar.

Utifrån den tillgängliga utredningen bedömer nämnden att de många urledvridningarna i vänster höft liksom den reoperation som utfördes på patienten sannolikt skulle ha kunnat undvikas, om monteringen av lårkomponenten hade utförts korrekt vid den första operationen.

Nämnden ansåg att den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom ortopedi och traumatologi inte uppnåddes fullständigt vid den höftledsplastik som utfördes i patientens vänstra höft. Till konstaterade delar var det frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.