Diagnos på hjärninfarkt och dröjsmål i behandlingen PV 22/2022
Diagnos på hjärninfarkt och dröjsmål i behandlingen PV 22/2022
Händelser
En morgon när patienten vaknade uppkom genast kraftig huvudvärk och svaghet i kroppens högra sida och särskilt i övre extremiteten. På grund av tillståndet ringde man genast efter en ambulans. Man gjorde en klinisk undersökning av patienten och beslutade att transportera patienten till sjukhuset i det egna området.
Patienten undersöktes på sjukhusets jourpoliklinik cirka 1 h 45 minuter efter ambulanssamtalet. Patienten ordinerades CT-undersökning av huvudet, där ingen blödning eller uppklarning som tydde på en färsk infarkt upptäcktes. Patienten flyttades till en neurologisk avdelning för fortsatt utredning. Cirka 3,5 h efter telefonsamtalet om ambulans diagnostiserades patienten med hjärninfarkt. Trombolys (blodproppsupplösande medicinsk behandling) påbörjades inte längre i detta skede.
Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen
Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att det inte är frågan om en personskada som ersätts av patientförsäkringen.
De symtom som konstaterades vid förstavårdarnas undersökning tydde på en övergående störning i blodflödet till hjärnan (TIA), och därför transporterade den prehospitala akutsjukvården patienten till sjukhus enligt gällande anvisningar. Enligt centralens bedömning var den prehospitala akutsjukvårdens agerande korrekt och i enlighet med givna anvisningar.
Centralen bedömde att symtomen på störningar i blodflödet till hjärnan ökade på sjukhuset, och därför skulle det ha varit motiverat göra en ny bedömning antingen genast vid ankomsten eller senast efter avbildningsundersökningen genom att vid behov konsultera neurologjouren på universitetssjukhuset. Genom detta förfarande skulle man ha kunnat flytta patienten till universitetssjukhuset och inleda trombolys inom tidsfönstret (4,5 h från symtomens uppkomst). Centralen bedömde dock att även om patienten hade fått trombolys inom 3,5–4,5 timmar efter symtomens uppkomst, skulle detta inte ha haft en betydande effekt på vårdens slutresultat. Därmed har den uteblivna trombolysen enligt Centralens uppfattning inte åsamkat patienten en sådan ersättningsgill personskada som avses i patientskadelagen.
Begäran om rekommendation till avgörande
Patienten är missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.
NÄMNDENS REKOMMENDATION
Bestämmelse som ska tillämpas
Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.
Bedömning av vårdens korrekthet
På grund av att kraftig huvudvärk och svaghet i höger kroppshalva och särskilt i extremiteterna på höger sida uppkom genast när patienten vaknat på händelsedagens morgon tillkallade man ambulans cirka 15 minuter efter patientens uppvaknande. Ambulansen anlände till platsen med strokekod och prioritetsklassificering B.
Förstavårdarna anlände till platsen 8 minuter efter telefonsamtalet om ambulans. Förstavårdarna gjorde en begränsad neurologisk undersökning av patienten, varvid kompressionskraften var symmetrisk och fingernäs-test lyckades och ansiktsmimiken var normal. Grov neurologstatus konstaterades vara normal. Man beslutade att transportera patienten till sjukhuset I det egna området, varvid transportkoden fortfarande var stroke, medan prioritetsklassen var C.
Enligt sjukvårdsområdets gällande anvisning för patienthänvisning vid tiden för händelsen ska en patient som inte klarar sig på egen hand och hos vilken det finns misstanke om en störning i blodflödet till hjärnan, eller hos vilken det är frågan om en övergående störning i blodflödet till hjärnan (TIA) transporteras till sjukhuset i det egna området. Till ett universitetssjukhus transporteras däremot en patient som har klarat sig på egen hand och som har en ny ensidig förlamning, rubbning i talproduktionen eller förståelsen av tal eller en synstörning som misstänks bero på en störning i blodflödet till hjärnan, om uppkomsttiden för symtomen är känd och patienten kan fås till ett universitetssjukhus inom tidsfönstret (< 5 h). Enligt anvisningarna måste den s.k. strokejouren kontaktas vid gränsfall.
Nämnden ansåg att patienten i detta fall hade tydliga förlamningssymtom, och att det inte fanns tillräckliga bevis på att symtomen hade gått över vid tidpunkten för den prehospitala akutvårdsenhetens undersökning. Eftersom tillståndet senare konstaterades som en hjärninfarkt, är det sannolikt att symtombilden inte hade gått över vid tidpunkten för den prehospitala akutvårdsenhetens undersökning.
Utifrån de utredningar som har framställts i ärendet bedömde nämnden att man utifrån grov neurologstatus inte med tillräcklig säkerhet kunde särskilja patientens tillstånd från hjärninfarkt, varvid beslutet om att transportera patienten till sjukhuset i det egna området inte var korrekt. Enligt den entydiga anvisningen hade det varit motiverat att den prehospitala akutvårdsenheten, på grund av misstanken om hjärninfarkt, skulle ha transporterat patienten till ett universitetssjukhus. Det skulle också ha varit motiverat att konsultera jourläkaren och strokejouren före det transportbeslut som avvek från anvisningen.
Uppkommen personskada
Enligt den God medicinsk praxis-rekommendation som var i kraft vid tidpunkten för händelsen är det möjligt att genomföra trombolys vid hjärninfarkt, om tiden från symtomens uppkomst är under 4,5 h. Trombolysens effekt på hjärninfarkten avtar betydligt om behandlingen fördröjs.
I detta fall skulle den s.k. NIHSS-poängen som beskriver prognosen för trombolys av hjärninfarkt sannolikt ha varit 5 (ögonmotorik 1, synfält 1, armpares 1, ataxi 1, sensibilitet 1) vid ankomsten till universitetssjukhuset. Utifrån universitetssjukhusets utredning skulle trombolys ha påbörjats till patienten.
Med korrekt trombolysbehandling skulle patientens men sannolikt ha stannat på den nivå som det var vid inledningen av vården när ambulansen anlände till platsen. Enligt den utredning som har inhämtats från universitetssjukhuset är sannolikheten endast cirka 30 procent för att menet skulle ha ökat mer än detta i och med en trombolys.
Nämnden ansåg att man med ett annat förfarande sannolikt skulle ha kunnat behandla patientens hjärninfarkt med ett rätt gott vårdresultat och att patienten inte skulle ha fått betydande bestående men jämfört med utgångsläget. Det är frågan om en ersättningsgill patientskada.