Operation för vidgning av ryggradskanalen. Infektion. Tolerabilitet. PV 14/2023

OPERATION FÖR VIDGNING AV RYGGRADSKANALEN. INFEKTION. TOLERABILITET.

Händelseförloppet

Patienten genomgick 2016 en operation för vidgning av ryggradskanalen på två nivåer i ländryggen. Patienten hade i över ett års tid haft symtom i nedre extremiteterna förknippade med förträngningar i ländryggraden och i magnetundersökning av ländryggraden hade man konstaterat betydande förträngningar på två nivåer, som passade in på symtomen.

Operationen förlöpte utan problem och patienten skrevs ut i gott skick. Efter hemkomsten uppkom utsöndring och senare infektion i såret, och på grund av detta vårdades patienten på vårdavdelning i tio dygn. Under vårdavdelningsperioden reviderades såret i operationssalsförhållanden två gånger, och därefter började såret läka. Patienten skrevs ut i gott skick och efter hemkomsten fortsatte antibiotikabehandlingen i oral form. Antibiotikabehandlingen fortsatte i sammanlagt två månader.

Vid ett kontrollbesök en månad efter utskrivningen mådde patienten bra beträffande ryggen och hen berättade att hen gjort promenader, som var omöjliga före operationen.

Senare försämrades patientens rörelseförmåga på nytt. Vid magnetundersökning av halsryggraden konstaterades fynd, som ansågs kunna förklara patientens symtom.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att den ryggoperation som utfördes på patienten var medicinskt motiverad på grund av förträngningen i ryggradskanalen i ländryggsområdet och att genomförandet av åtgärden var korrekt. Centralen konstaterade att patienten också hade fått adekvat skyddsmedicinering före åtgärden.

Centralen ansåg att det var sannolikt att infektionen hade fått sin början i samband med behandlingen, men att den inte kunde undvikas trots att behandlingen utfördes korrekt. Enligt Centralens bedömning genomfördes konstaterandet och behandlingen av infektionen korrekt.

Centralen bedömde också infektionens ersättningsgillhet utifrån bestämmelserna om infektioner i patientskadelagen. Den ansåg att den åtgärd som utfördes var förknippad med låg infektionsrisk och att patienten inte hade underliggande sjukdomar som ökade infektionsrisken, varvid det var frågan om en oförutsebar infektion.

I sin bedömning av huruvida infektionen ska tålas konstaterade Centralen att patientens primärsjukdom skulle äventyra arbets- och funktionsförmågan om den lämnades obehandlad. Centralen konstaterade att patientens hade vårdats på sjukhus i tio dygn på grund av infektionen, varvid hen hade fått intravenös antibiotikabehandling och genomgått två revisionsåtgärder. Vid kontrollbesöket efter en månad kunde något som tydde på infektion inte längre konstateras. Centralen bedömde att infektionen inte hade försämrat behandlingsresultatet. Med de nämnda motiveringarna ansåg Centralen att det var frågan om en infektion som patienten ska tåla.

Centralen ansåg därmed att det inte var frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS AVGÖRANDE

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i patientskadelagen (879/1998) betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikit skadan.

Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.

Bedömning av vårdens korrekthet

Den ryggoperation som utfördes på patienten var en motiverad åtgärd på grund av symtomen i nedre extremiteterna som hade förekommit i över ett års tid och de fynd som konstaterades i magnetundersökningen och som passade in som orsak till symtomen. Operationen genomfördes enligt bedömning utifrån operationsjournalen med en metod enligt gängse vårdpraxis och tekniskt korrekt.

I samband med operationen fick patienten antibiotikabehandling avsedd för förebyggande av infektioner (antibiotikaprofylax). Trotts detta kunde infektionen inte undvikas i detta fall. Även behandlingen av infektionen genomfördes korrekt.

Nämnden konstaterade att i den magnetundersökning som utfördes över tre år efter ryggoperationen var öppningen i ryggradskanalen bra i hela ländryggsområdet. På bilderna sågs ingen avvikande ärrbildning eller annat som avvek från det normala och som skulle ha förklarat att patientens rörelseförmåga försämrats på nytt. Nämnden ansåg att det var sannolikt att patientens rörelseförmåga hade försämrats fram för allt på grund av de sjukdomar i rörelseapparaten och den neurologiska sjukdom som konstaterats hos patienten.

Bedömning av huruvida infektionen var tolerabel

Nämnden ansåg att det var sannolikt att den infektion som konstaterades hos patienten hade börjat i samband med ryggoperationen.

All kirurgisk behandling är förknippad med infektionsrisk. Vid denna typ av ryggoperationen är infektionsrisken dock låg, i princip kan man bedöma att risken är under två procent.

Enligt anteckningarna i journalhandlingarna röker patienten rikligt. Rökning försämrar vävnadsläkningen och ökar infektionsrisken. Även om infektionsrisken ökade på grund av rökningen, var infektionsrisken enligt nämndens bedömning dock inte helhetsmässigt sett över 2 %. Infektionen var därmed oförutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen.

På grund av infektionen vårdades patienten på sjukhus tio dygn. Patienten fick intravenös antibiotikabehandling och man utförde två kirurgiska revisioner i såret, varefter såret började läkas. Patienten skrevs ut i gott skick och efter hemkomsten fortsatte antibiotikabehandlingen i oral form. Antibiotikabehandlingen fortsatte i sammanlagt två månader. Nämnden bedömde utifrån de tillgängliga utredningarna, att infektionen inte hade påverkat behandlingens slutresultat.

Den sjukdom som behandlades, förträngning i ryggradskanalen i ländryggsområdet, inte var livshotande eller en sjukdom som snabbt leder till allvarlig invalidisering, men den hade påverkat patientens funktionsförmåga och livskvalitet. Utan den genomförda operationen skulle patientens sjukdom ha framskridit och orsakat tilltagande symtom.

Hos patienten konstaterades även andra tidigare sjukdomar och patienten hade tidigare genomgått en operation i ländryggraden. 

I motiveringarna till regeringens proposition om ändring av patientskadelagen konstateras att om infektionsrisken kan antas uppgå till endast några procent kan infektionen anses träffa patienter synnerligen slumpmässigt varvid det är motiverat att som utgångspunkt för bedömningen ta en utjämning av risken mellan patienterna. (RP 91/1998 rd, s. 24). Patienten bör emellertid alltid tåla lindriga skador till följd av infektion. Då det är fråga om en skada som är allvarligare än så, ska skadans allvarlighet ställas i proportion till arten och svårighetsgraden av den behandlade sjukdomen och patientens hälsotillstånd i övrigt också då infektionen kan anses ha varit oförutsedd.

Även om infektionen var oförutsebar, är det enligt nämndens bedömning inte frågan om en ersättningsgill infektionsskada enligt patientskadelagen, när man beaktade svårighetsgraden för den skada som infektionen orsakade, karaktären och svårighetsgraden för den sjukdom som behandlades samt patientens hälsotillstånd i övrigt.