Akillesseneruptur. Ändamålsenlig konservativ behandling PV 26/2022

Akillesseneruptur. Korrektheten i konservativ behandling PV 26/2022

Händelser  

Hos patienten började smärta uppkomma i hälområdet. Smärtan förvärrades plötsligt till följd av en vridrörelse i nedre extremiteten. Patienten uppsökte centralsjukhuset, där man utifrån kliniska test konstaterade en akillesseneruptur. Man beslutade att behandla akillessenerupturen konservativt (icke-operativt). På fotbladet lades ett gips i sträckställning för tre veckor och som förebyggande behandling mot blodpropp påbörjades blodförtunnande medel.

Vid kontrollbesök efter tre veckor konstaterade man att ingen korrigering av rupturen i akillessenan hade skett. I en ultraljudsundersökning konstaterades fullständig ruptur (totalruptur) i senan, och senans ändor hade dragit sig ca 1 cm från varandra. Man bytte till ett nytt gips i sträckställning (partiellt equinus gips) och patienten uppmanades att inte stöda på foten. För ordnande av fortsatt behandling skrevs en brådskande remis till ortopediska polikliniken, där man beslutade att göra en korrigerande operation på grund av totalrupturen. Operationen utfördes 6 veckor efter senrupturen. Vid ingreppet syddes senans ändor ihop och patienten fick en equinus gipsskena för 6 veckor. Vid kontrollbesöket två månader efter operationen konstaterade man att läkningen framskred bra, och inga fortsatta kontroller planerades.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patienten ansökte om ersättning från patientförsäkringen. Den konservativa behandlingen i första skedet gav inget resultat och man var tvungen att operera senan.

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att det inte är frågan om en personskada som ersätts av patientförsäkringen. Enligt centralen var gipsbehandlingen medicinskt motiverad och den primära behandlingsformen, med hänsyn till att patientens underliggande sjukdomar ökar operationsrisken. Under uppföljningen konstaterade man på adekvat sätt att gipsbehandlingen inte hade gett önskat resultat och därefter beslutade man motiverat om kirurgisk behandling. Operationen genomfördes på korrekt sätt och det önskade behandlingsresultatet uppnåddes. I helhetsbedömningen av vården och behandlingen framkom inga fel, dröjsmål, försummelser eller annat som tydde på en patientskada.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelse som ska tillämpas     

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Diagnostiseringen av akillesseneruptur baserar sig i första hand på klinisk undersökning, som innefattar palpation (undersökning med handen) av akillessenan, test av förmågan att resa sig upp på tårna och det s.k. Thompsons testet. Vid senruptur kan patienten inte resa sig upp på tårna och vid rupturstället kan man vanligen konstatera en grop.

Ruptur i akillessenan kan behandlas både konservativt (icke-operativt) och med operation. Den etablerade behandlingsmetoden är i första hand konservativ behandling. Vid båda metoderna finns det risk för reruptur (ny bristning) i akillessenan. En reruptur uppkommer vanligen kort efter att gips- eller ortosbehandlingen har avslutats, och vanligen avses med detta en totalruptur i akillessenan. En korrigering av rupturen uppnås inte alltid med konservativ behandling, varvid en ändring av behandlingsmetoden till operation övervägs.

Nämnden ansåg att rupturen i patientens akillessena diagnostiserades på adekvat sätt på centralsjukhusets jourpoliklinik. En klinisk undersökning var tillräcklig, och avbildningsundersökningar behövdes inte. Eftersom det var frågan om en färsk akillesseneruptur, och patienten dessutom hade underliggande sjukdomar som ökade operationsriskerna, fattade man ett motiverat beslut om konservativ vårdlinje.

Totalruptur i patientens akillessena diagnostiserades på korrekt sätt, då ingen korrigering av senan hade skett under gipsbehandlingen. Patienten hänvisades på adekvat sätt till ortopedmottagningen, och efter diagnostiseringen av totalruptur i akillessenan fattades utan dröjsmål beslut om kirurgisk korrigering. Totalrupturen hade sannolikt inte orsakats av gipsbehandlingen, utan det var sannolikt frågan om en totalruptur redan i inledningsskedet. Det är också möjligt att rupturen i viss mån hade fortskridit under gipsbehandlingen (reruptur).

Utifrån de utredningar som har framställts i ärendet kunde senrupturen korrigeras vid operationen och operationsresultatet blev bra. Den inledande konservativa behandlingen var motiverad och den utfördes korrekt enligt etablerad vårdpraxis. I vården av patienten konstaterade nämnden inte några brister eller fel som är ersättningsgilla enligt patientskadelagen.