Spinalanestesi.Epiduralhematom. Oskälig följd. PV 15/2023

ANESTESIOLOGI. SPINALANESTESI. EPIDURALHEMATOM. NERVSKADA. CAUDA EQUINA. PROFESSIONELL STANDARD. OSKÄLIGHET.

Händelseförloppet

År 2014 genomgick patienten på ett regionalt sjukhus en endoskopisk operation under spinalanestesi på grund av en vridskada i knäet. Efter operationen kändes det ben som inte hade opererats domnat. Patienten skickades till universitetssjukhuset, där man vid en magnetundersökning (MRI) konstaterade en blodutgjutning i spinalkanalen (epiduralhematom) i ländryggsområdet. Hematomet tömdes vid en operation som utfördes samma kväll.

Efter operationen för tömning av hematomet hade patienten svårigheter med att känna urineringsbehov, och ändtarmens slutarmuskel var försvagad. Hos patienten kvarstod smärta och rörelsesvårigheter samt oförmåga att hålla urin och avföring. Man satte in en nervstimulator på patienten.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg, att den ryggbedövning som sattes i samband med den endoskopiska operationen av patientens knä var medicinskt motiverad och att åtgärden genomfördes korrekt. Centralen konstaterade att det epiduralhematom som uppkom i samband med ryggbedövningen är en följd som det alltid finns risk för i samband med behandlingen och som inte kunde undvikas trots att behandlingen genomfördes korrekt. Utifrån detta var det inte frågan om en ersättningsgill patientskada.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikit skadan.

Enligt lagens 2 § 1 mom. 7 punkten betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd förutsatt att följden är en bestående svår sjukdom eller handikapp eller död och följden kan anses oskälig med beaktande av hur allvarlig skadan är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller de handikapp som behandlats och vårdats, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken är i ett enskilt fall.

Om grunderna för tillämpningen av bestämmelserna om ersättande av oskälig skada (2 § 1 mom. 7 punkten)

I regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (RP 91/1998) konstateras (s. 25–26) att oskälighetsbedömning görs då skadan har orsakat patienten ett bestående svårt handikapp eller lett till patientens död. Först efter att detta absoluta kriterium har uppfyllts gör man en egentlig bedömning av huruvida skadan är oskälig genom att tillämpa två olika grunder, nämligen hur allvarlig skadan relativt sett är samt skadans förutsebarhet. Det att patientens helhetssituation är oförmånlig på grund av skadan eller andra sjukdomar antyder inte att skadan är oskälig men detta gör däremot nog en beaktansvärd disproportion mellan å ena sidan den skada som orsakats och å andra sidan den sjukdom som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Inte ens allvarliga komplikationer ersätts om oskäliga i de fall då de har varit förutsebara. Å andra sidan skall inte en sällsynt komplikation anses oskälig fastän patienten i ett enskilt fall hade haft en större risk än normalt att denna tillstöter.

Bedömning

Nämnden ansåg den professionella standard som krävs hade uppnåtts vid behandlingen.

Nämnden ansåg att det var sannolikt att det stora hematomet som hade uppkommit till följd av spinalanestesin hade orsakat funktionsstörningen i urinblåsan och ändtarmsöppningen och domningarna i nedre extremiteterna. Till följd av behandlingen hade patienten orsakats oförmåga att hålla urin och avföring, och som behandling hade en nervstimulatorelektrod implementerats. Till en början var behandlingssvaret bra, men försämrades senare.

Det bestående menet hos patienten bestod av oförmåga att hålla urin, nedsatt funktion i ändtarmen och domningar i nedre extremiteterna. Enligt beskrivningen var oförmågan att hålla urin och avföring medelsvår. I nedre extremiteterna uppkom lindrig funktionsnedsättning. Enligt nämndens uppfattning hade patienten till följd av behandlingen orsakats bestående men som motsvarar åtminstone invaliditetsklass 7–8.  Nämnden gjorde en oskälighetsbedömning i ärendet.

Den skada som behandlades var en svår meniskruptur i knäet. Både inre och yttre menisken hade rupturerat och patienten kunde gå endast 200–300 meter. Smärta var det problem som tvingade patienten att stanna upp.

Beträffande skadans svårighetsgrad och hur bestående den var konstaterade nämnden att förändringar hade skett gällande patientens urin- och avföringsinkontinens i och med elektrodbehandlingen, men att det uppnådda behandlingssvaret hade försvagats.  Nämnden ansåg att det var sannolikt att den skada som hade orsakats var bestående, och att tillståndet inte kan påverkas i betydande grad med nya behandlingsmetoder.

Utifrån nämndens utredning är blodutgjutning i samband med den ifrågavarande åtgärden mycket sällsynt, men en känd och möjlig komplikation. Hos patienten fanns det inga sådana kända faktorer, som skulle ha ökat risken för epiduralhematom.

Nämnden konstaterade att diskrepansen är betydande i bedömningen av utgångsläget vid behandlingen och det uppnådda slutresultatet i fallet. Spinalanestesin, som orsakade en skada som medförde betydande bestående men, utfördes som en rutinmässig hjälpåtgärd vid den endoskopiska knäoperationen.

Patienten hade inga inkontinenssymtom före åtgärden. Hen hade knäsmärta och därför utfördes den endoskopiska operationen. Syftet med åtgärden var att lindra knäsmärtan och förbättra arbets- och rörelseförmågan. Knäsmärtan lindrades till följd av operationen, men som komplikation till spinalanestesin uppkom ett omfattande hematom som ledde till kroniska problem med att hålla urin och avföring samt känseln i nedre extremiteterna.

Nämnden ansåg utifrån de tillgängliga utredningarna att följden i detta fall kan anses vara oskälig med beaktande av hur allvarlig skadan är, karaktären och svårighetsgraden för den sjukdom eller skada som behandlades, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken är i det enskilda fallet.

Nämnden ansåg att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill skada som avses i 2 § 1 mom. 7 punkten i patientskadelagen.