Egen medverkan. Elsparkcykel. Bedömning av förarens berusningstillstånd. LV 25/1640 ja LV 25/1740

Plenum 10.2.2026

Trafikförsäkringslagen ändrades 1.6.2024 så, att också hyrda elsparkcyklar oavsett vikten betraktas som motorfordon. I 34 a § (218/2024) i trafikförsäkringslagen föreskrivs det att för en personskada som orsakats en förare av en hyrd elsparkcykel ersätts från försäkringen för den hyrda elsparkcykeln endast sådana sjukvårdskostnader som avses i trafikförsäkringslagen. 

Efter lagändringen har till nämndens trafikskadeavdelning från försäkringsanstalterna kommit in ett stort antal begäranden om rekommendation till avgörande som gällt förvägran eller sänkning av ersättning på grund av att förare av elsparkcyklar varit påverkade av berusningsmedel.

Problemet med avseende på tillämpning av 48 § i trafikförsäkringslagen är att det i allmänhet inte tas blodprov på förare av elsparkcyklar och inte heller blåser förarna i precisionsalkometrar, utan bara ett alkotest som görs inom den prehospitala akutsjukvården indikerar hur kraftigt berusningstillståndet är. I de här två avgörandena tog nämnden ställning till bevisvärdet hos resultatet av en alkometer som är avsedd för sållning.

I vartdera fallet var 48 § 2 mom. (960/2019) i trafikförsäkringslagen den tillämpliga bestämmelsen. I momentet föreskrivs att om den skadelidande vid tidpunkten för skadefallet har framfört fordonet i ett sådant tillstånd att alkoholhalten i hans eller hennes blod under körningen eller därefter uppgår till minst 0,5 promille eller han eller hon har minst 0,22 milligram alkohol per liter i sin utandningsluft, eller hans eller hennes förmåga att utföra de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt av påverkan av något annat berusningsmedel än alkohol eller av samverkan mellan alkohol och något annat berusningsmedel, sänks ersättningen i proportion till hans eller hennes andel i skadan.

Händelseförlopp

I fallet 25/1640 hade den skadelidande i sin skadeanmälan berättat att skadan inträffade kl. 01:00. Hen berättade att hen hade kört med elsparkcykeln på en gata när en fotgängare plötsligt dök upp framför hen. Den skadelidande blev skrämd och gjorde en snabb väjningsrörelse åt höger, varvid elsparkcykeln träffade den höga kanten på leden för lätt trafik och den skadelidande föll och skadade ena benet. I ambulansen blåste hen ett resultat som motsvarade 0,5 promilles berusnings-tillstånd.  Alkotestet gjordes 20 minuter efter att den prehospitala akutsjukvården hade underrättats om skadan.

I fallet 25/1740 hade nödcentralen underrättats om skadan kl. 1:36. Den skadelidande berättade i sin skadeanmälan att hen hade fallit omkull när hen på grund av fotgängare bromsade in elsparkcykeln. Hen blåste 0,6 promille i alkometern kl. 2:08.

Bedömning av orsakssambandet

Nämnden konstaterade följande om orsakssambandet mellan påverkan av berusningsmedel och orsakande av skada:

I trafikförsäkringen är utgångspunkten att ersättningarna för trafikskada betalas fullt ut, men de kan förvägras eller sänkas bl.a. om den skadelidande själv har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet eller om påverkan av berusningsmedel har lett till skadan. Den som åberopar den begränsande bestämmelsen ska kunna bevisa i tillräcklig utsträckning att förutsättningarna för att tillämpa begränsningen är uppfyllda.

Förvägran eller sänkning av ersättningen i ett sådant fall förutsätter att den uppkomna skadan har ett orsakssamband med att körförmågan är nedsatt. 

Enligt 48 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen kan ersättningen sänkas i proportion till den skadelidandes andel i skadan, om det i momentet angivna gränsvärdet för alkoholhalten i blodet eller ut-    andningsluften överskrids.

När berusningstillståndet överskrider det i trafikförsäkringslagen föreskrivna gränsvärdet för sänkning av ersättningen på grund av egen medverkan är utgångsantagandet att den uppkomna skadan har ett orsakssamband med berusningstillståndet.  Grunden för det här är det allmänt erkända faktum att alkohol obestridligen påverkar fordonsförares funktionsförmåga genom att försvaga  iakttagelse-, omdömes-, problemlösnings-, koordinations- och funktionsförmågan. För att antagandet om ett orsakssamband ska kunna upphävas förutsätts bevis för att berusningstillståndet inte har bidragit till den uppkomna skadan. Enligt motiveringstexten i lagstiftningsreformen om mikromobilitet (RP 12/2025) har det i nationella och internationella undersökningar konstaterats att redan ett berusningstillstånd på 0,5 promille ökar risken för att vägtrafikanter ska råka ut för trafik-olyckor.

I fallet LV 25/1640 tog nämnden inte ställning till orsakssambandet mellan berusningstillståndet och skadan, eftersom det i fallet över huvud taget inte ansågs finnas en i 48 § avsedd grund för att sänka ersättningen på grund av egen medverkan. 

I fallet LV 25/1740 var nämndens uppfattning att en sedvanlig trafiksituation hade lett till skadan, och händelseförloppet kunde inte anses vara så exceptionellt att det skulle ha kullkastat orsakssambandet mellan berusningstillståndet och skadan. Nämnden konstaterade ytterligare att även om den skadelidande blivit tvungen att göra en väjningsrörelse på grund av fotgängarna hade hens reaktion oundvikligen påverkats av den på grund av berusningstillståndet försvagade körförmågan, som kunde bedömas vara den sannolika orsaken till skadefallet.

Bedömning av berusningstillståndet

Enligt nämndens åsikt kunde man inte i någotdera fallet dra slutsatser om graden av förarens berusningstillstånd utifrån de i patientjournalerna antecknade iakttagelserna om förarnas upp-   förande och tillstånd. 

I fråga om bedömningen av den bevisning som lagts fram till stöd för grunden för sänkning av ersättningen konstaterade nämnden att de lagstadgade försäkringarna är en del av den sociala tryggheten. Fastän det i 34 a § i trafikförsäkringslagen föreskrivs att de ersättningar som kan betalas från trafikförsäkringen till förare av elsparkcyklar är begränsade till endast sjukvårdskostnader kan frågan till sin betydelse ändå inte anses vara jämförbar med en administrativ påföljdsavgift av engångsnatur, när man beaktar att de sjukvårdskostnader som en trafikskada orsakar de facto kan stiga till ett påfallande stort belopp för de bestående skadornas del och att ersättande av dem är en del av den genom lagstiftning skyddade sociala tryggheten.

Nämnden hänvisade i sin motivering också till motiveringstexten i lagstiftningsreformen om mikromobilitet (RP 12/2025), till den del det i den redogörs för myndighetens skyldighet att bevisa att det rekvisit som är en förutsättning för påförande av påföljdsavgift är uppfyllt. Enligt motiveringen ska myndigheten se till att ärendet i tillräcklig grad och på vederbörligt sätt blir utrett genom att inhämta de uppgifter och utredningar som behövs för avgörande av ärendet. Vidare konstaterade nämnden det faktum att det i samband med den här lagstiftningsreformen inte ansågs vara möjligt att föreskriva om blodprov för förare av lätta elfordon för konstaterande av alkoholhalten.

Nämnden bedömde i vartdera fallet förekomsten av en grund för förvägran eller sänkning på basis av den tillgängliga skriftliga utredningen. I 48 § i trafikförsäkringslagen konstateras entydigt gränsvärdena för sänkning eller förvägran av ersättning, och det ansågs i samband med lagstiftnings-reformen om mikromobilitet och föreskrivandet om avgift för trafikförseelse inte vara befogat att ändra trafikförsäkringslagen till denna del.

Eftersom det i praktiken i de flesta fall inte är möjligt att misstänka föraren av en elsparkcykel för ett brott som är sådant att en myndighet har rätt att för att utreda det företa kroppsbesiktning eller ålägga föraren att lämna blodprov, kan vid dessa skador inte förutsättas sådana för påvisande av en grund för förvägran eller sänkning av ersättningen. Fastän tillämpningen av 48 § i trafikförsäkringslagen inte förutsätter samma bevisning som en fällande brottmålsdom, ska försäkringsanstalten ändå med beaktande av också de skadelidandes rättssäkerhetsaspekter utreda graden av förarens berusningstillstånd på ett tillräckligt tillförlitligt sätt.

I de flesta skador som nämnden behandlar där elsparkcyklar är inblandade har den skadelidande på sjukhuset inte genomgått några exaktare blodprov där alkoholhalten i blodet skulle framgå på ett tillförlitligt sätt, och i allmänhet besöker inte heller polisen skadeplatsen. I princip kan resultatet av ett alkotest som yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården utför anses vara tillförlitligt. Alkotestets tillförlitlighet kan ändå påverkas av apparatens mätnoggrannhet och kondition samt av de förhållanden som råder vid testningstillfället. Som förhållanden kan betraktas t.ex. extrema temperaturer, vilka enligt nämndens uppfattning kan orsaka en felmarginal i resultatet av ut-     andningsprovet. Resultatet av utandningsprovet kan förvrängas också av när alkohol har intagits föregående gång och av utandningens kvalitet.

Dessutom konstaterar nämnden att syftet med det alkotest som den prehospitala akutsjukvården utför inte är att klarlägga den exakta alkoholhalten i de skadelidandes utandningsluft utan att stödja behandlingen och vården, alltså är testets primära mål inte att åstadkomma ett exakt resultat. Det här kan påverka testets tillförlitlighet. Nämnden kan därmed inte vad kvaliteten eller exaktheten beträffar jämställa ett alkotest som den prehospitala akutsjukvården utför med ett alkotest som polisen utför och utifrån vilket det är möjligt att påföra avgift för trafikförseelse. 

I ingetdera fallet hade till nämnden getts in utredning som skulle undanröja de ovan uppräknade osäkerhetsfaktorerna i anslutning till alkotest. Nämnden har inte kännedom om vilken apparat som hade använts vid alkotestningen, kalibreringen av den eller resultatets eventuella felmarginal. Ingen utredning om de förhållanden som rådde vid alkotestningen finns att tillgå. Inte heller har alkotestet upprepats så att det första resultatets tillförlitlighet skulle kunna bedömas.

När det enda beviset för ett berusningstillstånd är den prehospitala akutsjukvårdens anteckning om resultatet av ett alkotest och annan utredning saknas kan resultatet av alkotestet inte ensamt anses vara ett tillräckligt bevis för att det finns en grund för att förvägra eller sänka ersättningen i det fallet att resultatet av alkotestet ligger nära de gränsvärden som anges i 48 §.

Avgöranden

I fallet LV 25/1640 var nämndens avgörande följande:

Den skadelidandes resultat av alkotestet var exakt den i 48 § i trafikförsäkringslagen föreskrivna nedre gränsen 0,5 promille. Om gränsen nås eller överskrids kan ersättningen sänkas. På grund av osäkerhetsfaktorer kring resultatet av andra utandningsprov än sådana som utförts med preci-sionsalkometrar som polisen använder anser nämnden att när mätresultatet som anger alkohol-halten i utandningsluft understiger ett värde som motsvarar alkoholhalten 0,6 promille i blodet (eller 0,26 milligram alkohol per liter i utandningsluften) bör sänkning av ersättningen på grund av egen medverkan inte göras enbart på grund av mätaravläsningen, eftersom risk för mätfel existerar. Eftersom mätresultatet i det här fallet är den enda angivna grunden för sänkning av ersättningen på grund av egen medverkan, och det i ärendet inte har lagts fram någon närmare utredning om hur pass tillförlitligt resultatet av alkotestet är eller någon annan utredning på basis av vilken graden av den skadelidandes berusningstillstånd skulle kunna bedömas tillförlitligt, bedömer besvärs-    nämnden att de ersättningar som betalas ut inte kan sänkas med åberopande av 48 § i trafikförsäkringslagen.

I fallet LV 25/1740 var nämndens avgörande följande:

Nämnden bedömer att resultatet av den skadelidandes alkotest inte är så nära gränsvärdena i 48 § i trafikförsäkringslagen att det inte skulle kunna anses att resultatet visar att den skadelidande befann sig i berusningstillstånd när trafikskadan inträffade. Denna bedömning får stöd också av att alkoholhalten i utandningsluften sjunker efter att intaget av alkohol har upphört. I det här fallet har det gått över en halv timme mellan trafikskadan och alkotestet, och under den tiden har den skadelidandes berusningstillstånd avtagit.

Således bedömer nämnden att alkoholhalten i den skadelidandes utandningsluft när trafikskadan inträffade var 0,6 promille och att trafikskadan har ett orsakssamband med att den skadelidandes körförmåga var nedsatt på grund av berusningstillståndet.

I det här fallet kan de ersättningar som betalas sänkas med 1/3 i enlighet med vedertagen ersättningspraxis.

Nämndens avgörande var enhälligt i vartdera fallet.