Ersättningsansvar. Väjningsplikt. Tillitsprincipen. LV 23/1334

ERSÄTTNINGSANSVAR. VÄJNINGSPLIKT. TILLITSPRINCIPEN.

Plenum 7.10.2024

LV 23/1334

I ärendet var det fråga om bedömning av ersättningsansvaret, när den väjningspliktige svängde till vänster över körfältet för mötande trafik samtidigt som ett mötande fordon felaktigt gav riktningstecken. Att det andra fordonet felaktigt använde blinkers var i det här fallet inte ensamt nog för att undanröja det svängande fordonets väjningsplikt.

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET                 

Föraren i fordonet A svängde till vänster i en korsning för att köra in på en ramp som ledde till en motorväg. Hen kolliderade då med fordonet B som kom från motsatt håll. Enligt föraren i fordonet A hade fordonet B blinkat till höger och eftersom föraren i fordonet A hade litat på det inledde hen svängen. Den person som framförde fordonet B kunde inte säga säkert om hen hade använt blinkers eller inte.  Utgående från den utredning som lagts fram kom nämnden emellertid fram till att det var sannolikt att fordonet B hade blinkat till höger.

AVGÖRANDE

Tillämpade bestämmelser

I 33 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen föreskrivs att när en skada som ett fordon har orsakat drabbar ett annat fordon eller ett spårtrafikfordon som rör sig på skenor eller en person eller egendom som fanns i ett sådant fordon, ersätts inte skadan från det förstnämnda fordonets försäkring, om inte skadan har orsakats av

1) vållande hos fordonets ägare, innehavare, förare eller passagerare,

2) att fordonet rörde sig eller stod på ett sätt som strider mot trafikreglerna, eller

3) fordonets bristfälliga skick eller felaktiga lastning.

Enligt 33 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen ska ersättningsansvaret fördelas mellan parterna med beaktande av alla faktorer som bidragit till skadan, om det också hos den part i skadan som drabbats av skadan fanns vållande eller någon annan omständighet som anges i 1 mom. 1–3 punkten.

Nämnden hänvisade i sin rekommendation till avgörande till följande paragrafer i vägtrafiklagen: 3 §, 4 § (skyldighet för vägtrafikanter att vara förutseende), 21 § (gruppering inför sväng), 24 § (skyldighet att väja för mötande trafik vid vänstersväng) och 48 § (givande av riktningstecken).

Bedömning

Nämnden konstaterade att tillitsprincipen är en del av gällande rätt, även om den inte ingår i lagstiftningen (RP 180/2017 rd, s. 32). Den innebär att en vägtrafikant i regel har rätt att lita på att också andra trafikanter iakttar trafikreglerna. Tillitsprincipen förutsätter att vägtrafikanterna både anpassar sitt eget agerande till de rådande omständigheterna och observerar andra trafikanters agerande. Å andra sidan är det tillåtet att lita på att de andra vägtrafikanterna följer reglerna bara när de händelser som föregått skadan inte har gett anledning att anta att det motsatta förhållandet råder. Tillitsprincipen är förknippad med skyldigheten att vara förutseende. Därför ska vägtrafikanterna följa med och förutse andra trafikanters agerande och anpassa sitt eget agerande till de rådande omständigheterna utifrån sina observationer. 

Nämnden har vedertaget bedömt väjningsplikten mycket strängt på så sätt att utgångspunkten vid en skada är att den som har väjningsplikt är ersättningsskyldig. Frågan kan emellertid bedömas på ett annat sätt, om det går att visa att en annan parts förfarande har varit oförutsägbart och stridit mot trafikreglerna och det här förfarandet har ett orsakssamband med trafikskadans uppkomst. Inte heller då är det nödvändigtvis så att den väjningspliktiges ansvar undanröjs av en annan vägtrafikants oriktiga förfarande, eftersom den väjningspliktige ska förvissa sig tillräckligt om att den andra vägtrafikanten har för avsikt att svänga i enlighet med det riktningstecken som har getts. Vid den här bedömningen ska man beakta såväl förhållandena som hur den vägtrafikant som gett riktningstecken i själva verket handlar i situationen. Vid bedömning av väjningsplikten vid en sväng är det vedertaget att ägna särskild uppmärksamhet inte bara åt användningen av riktningstecken, utan också åt hur snabbt det fordon som ger riktningstecken närmar sig och åt grupperingsbestämmelsen i 21 § i vägtrafiklagen.

Nämnden konstaterade att den omständigheten att den andra parten obefogat hade använt blinkers kan ha gett den som begärt rekommendation till avgörande uppfattningen att det andra fordonet hade för avsikt att svänga på det sätt som riktningstecknet angav. Det förblev emellertid obevisat att föraren i fordonet B utöver att ha använt blinkers skulle ha visat på något annat sätt att hen hade för avsikt att svänga till höger. Det har inte visats att hen hade saktat farten eller grupperat sig till högra kanten av sitt körfält. Nämnden ansåg att den omständigheten att riktningstecken hade getts inte ensam hade gett föraren i fordonet A, som i princip hade väjningsplikt i situationen, anledning att anta att fordonet B skulle svänga.

Trafikskadan hade enligt nämndens bedömning orsakats uteslutande av vållande hos föraren i fordonet A i och med att hen försummade sin väjningsplikt.

Nämnden var enig.