Fortlöpande ersättning för inkomstförlust. Deltidsarbete. orsakssamband. LV 23/1068

Plenum 6.6.2025

I detta fall gällde det att avgöra frågan om fortlöpande ersättning för inkomstförlust alltjämt kunde betalas i form av ersättning för inkomstminskning, fastän den skadelidandes deltidsarbete hade upphört. Ursprungligen hade den skadelidande ansetts vara helt arbetsoförmögen, tills hon själv skaffade sig ett deltidsarbete som var lämpligt med tanke på begränsningarna av hennes arbetsförmåga och där hon innan anställningen upphörde hann arbeta i många år. Det gällde också att bedöma i vilken mån hennes nuvarande arbetsförmåga hade påverkats av följdtillståndet av de skador som uppkommit vid trafikskadan och av sjukdomar som inte hade något samband med dem.

Händelseförlopp

Den skadelidande var med om en trafikskada år 1981 och drabbades till följd av den av hjärnskada, skador på inre organ samt skador på stödorgan i vänstra övre extremiteten, hals-, bröst- och ländkotor.  Trafikskadenämnden hade år 1993 fastställt invaliditetsklassen för det bestående men som trafikskadan orsakat till 6.

Den skadelidande hade arbetat som frisör när trafikskadan inträffade. Hon hade utbildat sig till kosmetolog genom rehabilitering som trafikförsäkringen ersatte och beviljats företagsstöd för att starta ett eget företag.  På grund av de begränsningar som trafikskadan medfört hade hon ändå blivit tvungen att avstå från sitt företag, och från senare delen av år 1994 hade hon ansetts vara helt arbetsoförmögen. Sedan dess fick hon full ersättning för inkomstförlust enligt inkomstnivån för frisörer, tills hon började i ett för henne skräddarsytt deltidsarbete som försäljare på en kosmetikavdelning. Lönen för deltidsarbetet beaktades i ersättningen för inkomstförlust, så ersättning för inkomstminskning hade år 2011 börjat betalas till den skadelidande.

Den skadelidandes deltidsanställning upphörde i mars 2016 eftersom arbetsgivaren inte kunde erbjuda den skadelidande arbete som beaktade hennes begränsningar i arbetsförmågan och motsvarade hennes arbetsförmåga.

Försäkringsanstaltens ersättningsbeslut

Enligt försäkringsanstaltens ersättningsbeslut berodde minskningen av förvärvsinkomsterna på symtom som var oberoende av trafikskadan, såsom dystoni (en sjukdom där den drabbade får ofrivilliga muskelsammandragningar) och degeneration i halskotpelaren, därför skulle det utbetalda beloppet av ersättning för inkomstförlust inte ändras trots att deltidsarbetet upphört, i stället skulle fortlöpande ersättning för inkomstförlust (sjukpension från trafikförsäkringen) alltjämt betalas i enlighet med 2011 års ersättningsbeslut som på deltidsarbetet baserad ersättning för inkomstminskning.

Begäran om rekommendation till avgörande

Den skadelidande yrkar i sin begäran om rekommendation till avgörande på att fortlöpande ersättning för inkomstförlust betalas till fullt belopp. De skador som trafikskadan medfört hade påverkat hennes liv på många sätt, men hon hade genom envis rehabilitering på egen hand försökt delta i arbetslivet i den mån hon orkade. Skadorna och det försämrade hälsotillståndet beror endast på trafikolyckan, det är inte fråga om andra sjukdomar som åldern fört med sig. Den skadelidande ansåg det dessutom vara orimligt att hon skulle straffas ekonomiskt för att hon skaffat sig extra inkomster och ingått i en arbetsgemenskap.

Nämndens rekommendation till avgörande

Tillämpliga bestämmelser och rättsnormer

Enligt 1 § 1 mom. i den trafikförsäkringslag (279/1959) som gällde när trafikskadan inträffade ersätts från trafikförsäkringen person- och sakskador som orsakats av motorfordons användning i trafik.

Enligt 6 § i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för en trafikskada med tillämpning av 5 kap. 2–5 § och 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974).

Avgörande

Ersättning betalas för inkomstminskning, om det kan bedömas att den skadelidande trots trafikskadan klarar av att förtjäna förvärvsinkomster genom att arbeta, men inkomstbeloppet blir lägre än förr. Då ersätts skillnaden mellan inkomsterna före skadan och inkomsterna efter skadan.

Nämnden konstaterade att det av den framlagda utredningen inte framkom omständigheter på basis av vilka deltidsarbetets upphörande skulle ha kunnat bedömas bero uteslutande eller åtminstone huvudsakligen på orsaker som saknade ett samband med trafikskadan. Enligt nämndens uppfattning var begränsningarna i den skadelidandes arbetsförmåga väsentligen desamma som före övergången till deltidsarbete, då hon hade ansetts vara helt arbetsoförmögen. Därför förelåg det inte grunder för att anse att den skadelidandes arbetsförmåga varaktigt hade återställts delvis så att fortlöpande ersättning för inkomstförlust alltjämt skulle kunna betalas i form av ersättning för inkomstminskning.  Således skulle den årsinkomst som ligger till grund för ersättningen bestämmas enligt den ursprungligen fastställda graden av arbetsoförmåga 100 %, justerad index.