Orsakssamband. Principen att den skadelidande är försäkrad i befintligt skick. Uppkomst av ruptur i akillessenan i samband med utstigning ur bil. LV 26/559

Plenum 30.9.2026

I trafikförsäkringen grundar sig rätten till ersättning på skadeståndsrätten, och till skillnad från bland annat den lagstadgade olycksfallsförsäkringen räcker det för att få ersättning att det finns ett sannolikt orsakssamband mellan skadefallet och skadeföljden. En personskada som har ett sannolikt orsakssamband med en skada ska ersättas också när rekvisitet för olycksfallsskada inte uppfylls. I detta avgörande upprepade nämnden sin redan i tidigare publicerade avgöranden som träffats i plenum framförda ståndpunkt att även om personskadan inte skulle ha uppkommit utan degeneration som var oberoende av skadan eliminerar degenerationen inte ensam orsakssambandet, enligt principen att den skadelidande är försäkrad i befintligt skick.

HÄNDELSEFÖRLOPP

I januari 2026 hade den försäkrade stigit ur sitt fordon, varvid han halkade och vänstra foten gled iväg. Den skadelidande tog då emot med högerfoten. Följande dag konstaterades en total ruptur (bristning) i högerfotens akillessena.

FÖRSÄKRINGSANSTALTENS ERSÄTTNINGSBESLUT

Försäkringsanstalten ersatte det första vårdbesöket men avslog ansökan om ersättning för vårdkostnader och inkomstförlust för tiden efter det första vårdbesöket. Enligt ersättningsbeslutet var det osannolikt att de nuvarande symtomen hade ett orsakssamband med trafikskadan. Det var fråga om en icke traumarelaterad skada på akillessenan,

BEGÄRAN OM REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE              

Enligt den skadelidande var han i färd med att stiga ur en parkerad bil på förarsidan med vänster fot, när skadan inträffade. När han nästan var i stående ställning lyfte han ut höger fot ur bilen. Då halkade han med vänsterfoten. Högerfoten tog ett steg för att parera halkningen, varvid akillessenan brast och en kraftig knäppning hördes. Efter det gick det inte längre att stödja på foten.

Den skadelidande berättade att han är en frisk 28-åring och att han aldrig haft något besvär med fötterna före trafikskadan.

SVAROMÅL

Försäkringsanstalten konstaterade att enligt allmän medicinsk kunskap är en frisk akillessena en stark sena som inte brister. Den skadelidande har råkat ut för ett skadefall som varit lindrigt till sin skademekanism och skadeenergi. Det har inte varit tillräckligt högenergiskt för att orsaka skador som är värre än en sträckning eller en kontusion.

Enbart ett möjligt medicinskt orsakssamband mellan trafikskadan och den fysiska skadan är inte en tillräcklig grund för ersättning, även om andra förklarande faktorer inte skulle ha utretts eller kunna påvisas. Orsaken till rupturen är sannolikt i huvudsak en faktor som inte har något samband med att den skadelidande fallit.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpade bestämmelser

Enligt 34 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (460/2016) bestäms ersättning för en personskada i enlighet med 5 kap. 2, 2 a–2 d, 3, 4, 4 a, 4 b, 7 och 8 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974), om inte något annat föreskrivs i denna lag.

Enligt 5 kap. 2 § (509/2004) i skadeståndslagen har den som tillfogats en personskada rätt till ersättning för nödvändiga sjukvårdskostnader och andra nödvändiga utgifter, inkomstförlust, sveda och värk och andra tillfälliga men samt dessutom för bestående men.

Bedömning

I ärendet var det fråga om rätten till ersättning från trafikförsäkringen för inkomstförlust och sjukvårdskostnader under tiden efter att rupturen av akillessenan hade konstaterats.

Beviljandet av ersättning förutsätter att det finns ett orsakssamband mellan sjukvårdskostnaderna och inkomstbortfallet å ena sidan och trafikskadan å andra sidan.

Konstaterandet av orsakssamband grundar sig på medicinska forskningsrön om olika skadetyper och faktorer som orsakar dem. Dessutom beaktas uppgifter som i det aktuella enskilda fallet har fåtts om det sätt på vilket skadan inträffade, skademekanismens energi och den konstaterade skadans art. När orsakssambandet bedöms ägnas uppmärksamhet åt hur pass väl de konstaterade fyndens och symtomens art passar in på den beskrivna skademekanismen och på de övriga uppgifter om händelseförloppet som är tillgängliga i ärendet. Ett orsakssamband kan inte anses vara bevisat enbart på den grunden att symtomen har framträtt efter trafikskadan.

Högsta domstolen har i sin avgörandepraxis (bl.a. HD 2018:50) konstaterat att utgångspunkten också när det gäller personskador som orsakats genom trafikskador är att den som yrkar på ersättning ska bevisa att förutsättningarna för ersättning är uppfyllda. Till dem hör ett orsakssamband mellan försäkringsfallet och skadeföljden. En nyckelställning intar den medicinska bevisningen, det vill säga läkarnas iakttagelser och de erfarenhetssatser som läkarna tillämpar. I sista hand är orsakssambandsfrågan dock juridisk till sin karaktär. Vid prövningen beaktas förutom den medicinska utredningen även andra omständigheter utifrån vilka man kan dra slutsatser om huruvida ett orsakssamband finns eller inte finns. När det gäller försäkringsersättning är också de försäkringsrättsliga principerna av betydelse; syftet med dem är att uppnå en enhetlig behandling av försäkringsfallen och en konsekvent ersättningslinje.

Enligt skadeanmälan halkade den skadelidande vid utstigning ur en bil, varvid akillessenan gick av.

Den skadelidande sökte läkare dagen efter trafikskadan. Enligt en anteckning hade den skadelidande stigit ur bilen och halkat. Med höger fot hade han då tagit emot klumpigt på något sätt. Då hördes en knäppning och skarp smärta började kännas bakom högra hälen. På grund av symtombilden företogs samma dag en ultraljudsundersökning där en total ruptur av akillessenan konstaterades.

Akillessenan opererades några veckor senare. I operationsberättelsen har det konstaterats att den skadelidande är en 28-årig i grunden frisk man med motionsinriktad livsstil.

Enligt medicinsk erfarenhet inträffar bristningar av akillessenan vanligtvis när man tar sats eller utför en plötslig rörelse. Orsakerna till att akillessenan brister är inte helt och hållet kända, men enligt dagens uppfattning bottnar rupturer oftast i sendegeneration, alltså tendinopati. Bakom den finns sannolikt av överbelastning orsakade mikrorupturer i senan. Andra kända riskfaktorer bakom rupturer av akillessenan är kortisoninjektioner i senan samt antibiotika som innehåller fluorokinoloner. Ofta kan en ruptur föregås av kroniska besvär i akillessenan, t.ex. en inflammation i den bindväv som omger senan (peritendinit) eller tendinopati, men det händer också att senan är helt symtomfri innan den brister.

En frisk akillessena är mycket stark, enligt medicinska forskningsrön. Enligt den medicinska uppfattning som är rådande i Finland kan en frisk akillessena inte brista, om den inte är utsatt för en exceptionell yttre kraft, t.ex. att man tar mycket kraftig sats eller att senan sträcks okontrollerat eller drabbas av ett direkt slag. Degenerativa förändringar som utvecklas i senvävnaden kan utsätta senan för ruptur också i samband med mer lågenergiska skadefall. De degenerativa förändringarnas andel i uppkomsten av rupturer i akillessenan har på ett allmänt plan konstaterats vara mycket stor. Symtom på degeneration kan inte alltid upptäckas. En frisk akillessena kan brista när den har drabbats av ett direkt slag, särskilt om slaget har varit huggande och skarpt. Det är däremot vanligt att sådana bristningar av akillessenan som inträffat till följd av en indirekt mekanism, dvs. i samband med att man tagit sats, halkat eller motsvarande, har att samband med degenerativ utveckling i akillessenan.

Nämnden hänvisade till ärendet LV 21/1463 som hade avgjorts i plenum och gällt ruptur av akillessenan. I det fallet hade akillessenan brustit när den skadelidande försökte hindra en motorcykel från att välta och med alla krafter stöttade den i riktning uppåt. I ärendet bedömde nämnden att de undersöknings- och vårdkostnader samt den inkomstförlust som rupturen av akillessenan hade orsakat skulle ersättas fullt ut.

Nämnden konstaterade att man i praxis för ersättning av trafikskador bör utgå från principen att den skadade är försäkrad i befintligt skick. Med andra ord undanröjs ersättningsansvaret inte av att den skadades andra sjukdomar eller t.ex. fysiologiska åldersrelaterade förändringar har inverkat på följderna av skadan. Trafikförsäkringslagens på skadeståndsrätten baserade ansvar för att ersätta skada undanröjs bara om man kan visa att händelseförloppet och utfallet även utan trafikskadan skulle ha varit likadant i en nära framtid på grund av andra sjukdomar eller förändringar i hälsotillståndet.

Enligt den utredning som nämnden haft tillgång till har den skadelidande haft en motionsinriktad livsstil, men av utredningen framgick inte att han före skadan skulle ha haft besvär med akillessenan eller sådana riskfaktorer som ökar benägenheten för dem.

I det aktuella fallet har akillessenan brustit helt och hållet i samband med att den skadelidande stigit ut ur bilen. Händelseförloppet före bristningen förblev oklart i de tillgängliga beskrivningarna. Enligt utredningarna har akillessenan inte varit utsatt för ett direkt slag, och ingen exceptionell kraftansträngning förekom i sammanhanget. Nämnden bedömde därför att rupturen av akillessenan bottnade i degenerativ utveckling och att senan därför brast vid en händelse där skademekanismen var ringa.

I ärendet gällde det därmed att bedöma om situationen i en nära framtid skulle ha varit densamma även utan trafikskadan.

Nämnden hade inte tillgång till sådan medicinsk utredning på basis av vilken det skulle gå att närmare bedöma akillessenans tillstånd före trafikskadan. Det fanns emellertid inget som visade att akillessenan skulle ha varit så skör att den i en nära framtid skulle ha brustit även utan trafikskadan. Trots att skademekanismens intensitet i det aktuella fallet av beskrivningarna att döma blev mindre än i det ovan refererade fallet som hade avgjorts i plenum, kunde man inte heller utifrån detta dra slutsatsen att en ruptur sannolikt skulle ha uppkommit i en nära framtid även utan trafikskadan.

Nämnden bedömde att rupturen av akillessenan hade ett sannolikt orsakssamband med trafikskadan, även om degenerativa förändringar kan ha förekommit i bakgrunden.

Nämnden rekommenderade försäkringsanstalten att ändra ersättningsbeslutet och ersätta de sjukvårdskostnader och den inkomstförlust som rupturen av akillessenan hade orsakat.

Nämndens beslut var enhälligt.