Orsakssamband. Ruptur av akillessenan. Principen att den skadelidande är försäkrad i befintligt skick. LV 21/1463

Det gällde att bedöma om ersättningen för ruptur av akillessenan kunde begränsas på den grunden att degenerationsförändringar i senan bidrog väsentligt till rupturen.  Det var ostridigt att rupturen hade uppkommit i samband med användning av motorfordon i trafik, så ett uppenbart orsakssamband fanns mellan personskadan och användning av motorfordon i trafik. Eftersom det inte fanns någon utredning om att en ruptur inom en nära framtid sannolikt skulle ha uppkommit också i något annat sammanhang skulle följderna av rupturen ersättas fullt ut, och ersättningen kunde inte begränsas på den grunden att degenerationssjukdom hade bidragit till skadan.  

ÄRENDE: Orsakssamband. Ruptur av akillessenan. Principen att den skadelidande är försäkrad i befintligt skick.

Plenum 22.6.2022

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET                    

Den skadade stötte högra fotleden 12.5.2021, när hen parkerade en motorcykel. Följande dag uppsökte hen akuten, och en läkare konstaterade då en ruptur i akillessenan. Man gick in för att behandla rupturen genom stöd.

ERSÄTTNINGSBESLUT OCH PARTERNAS UTTALANDEN

Till en början ersatte försäkringsanstalten sjukvårdskostnader och inkomstbortfall men avslog fortsatt ersättning, eftersom en frisk akillessena inte skulle ha brustit i en motsvarande situation utan det var fråga om en degenerativ senskada.

Försäkringsanstalten bad nämnden ge en rekommendation till avgörande i ärendet. I begäran konstaterade försäkringsanstalten bland annat att man i praxis för ersättning av trafikskador har följt regeln att den skadade är försäkrad i befintligt skick. Å andra sidan beaktas vid bedömning av orsakssambandet den inverkan på nuläget som den skadades övriga sjukdomar har. Enligt medicinsk kunskap är akillessenan den starkaste senan i människokroppen, och en frisk akillessena brister inte även om den tänjs kraftigt till exempel vid lyft av tunga föremål. Den beskrivna skadeenergin är inte tillräcklig för att akillessenan ska brista, utan det är fråga om en degenerativ ruptur av akillessenan. Mellan rupturen av akillessenan och trafikskadan finns det inte ett orsakssamband som ger upphov till ersättningsansvar. En obetydlig personskada i högra fotleden har ansetts vara en ersättningsgill skada.

Den skadade konstaterade i sitt bemötande till nämnden att också de senare sjukvårdskostnaderna, inklusive fysioterapibesök och de resekostnader som hör ihop med dem, bör ersättas.

Den skadade berättade att trafikskadan inträffade när hen ställde upp motor-cykeln på mc-stödet. Motorcykeln rörde sig då framåt över en ojämnhet i asfaltskanten, mc-stödet vek sig bakåt och motorcykeln började välta över på vänstra sidan. Den skadade berättar att hen ansträngt sig till det yttersta för att räta upp motorcykeln.  Olyckssituationen var snabb och helt oförutsedd, motorcykeln väger över 250 kg med full tank och lyftställningen var dålig.

Den skadade uppger att hens benmuskler var i gott skick före olyckan och att ingen av de läkare som undersökte skadan hade misstänkt en degenerativ skada. Vid efterkontrollen konstaterades det att läkningsprocessen varit god; också det tyder på att skadan inte är degenerativ. Den skadade berättar att hen arbetar fysiskt vid sidan av sitt ordinarie arbete och att degenerativa symtom därför skulle ha framträtt redan i andra sammanhang.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE                     

Bestämmelser

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (460/2016) innehåller lagen i fråga bestämmelser om ersättning för person- och sakskador som orsakas av användning av motorfordon i trafik.

Enligt 34 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för en personskada i enlighet med 5 kap. 2, 2 a–2 d, 3, 4, 4 a, 4 b, 7 och 8 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974), om inte något annat föreskrivs i denna lag.

Enligt 5 kap. 2 § (509/2004) i skadeståndslagen har den som tillfogats en personskada rätt till ersättning för nödvändiga sjukvårdskostnader och andra nödvändiga utgifter, inkomstförlust, sveda och värk och andra tillfälliga men samt bestående men.

Orsakssamband

Med stöd av 1 § i trafikförsäkringslagen kan trafikförsäkringen ersätta skadefall som sannolikt orsakats av trafikskador.

Enligt rättspraxis är den som yrkar på ersättning skyldig att bevisa att det finns ett orsakssamband mellan skadefallet och skadeföljden. Om vägande bevis till stöd för ett orsakssamband har anförts, kan försäkringsanstalten åläggas bevisbördan för att orsakssambandet saknas. När orsakssambandet bedöms stöder man sig för personskadornas del på medicinsk kunskap, men eftersom orsakssambandsfrågan i sista hand är en juridisk bedömning kan man också beakta andra omständigheter utifrån vilka det går att dra slutsatser om orsakssambandet. När det är fråga om försäkringsersättning är också de försäkringsrättsliga principerna, som syftar till en enhetlig och konsekvent ersättningspraxis, av betydelse. 

Enligt rådande medicinsk uppfattning förutsätter en ruptur i en frisk akillessena att ett direkt, kraftigt och hårt slag riktas mot en spänd akillessena. Akilles-   senerupturer som inträffar i samband med andra skademekanismer, till exempel när man tar sats eller halkar, hänför sig däremot till  degenerationsutveckling i akillessenan. Då går senan av eller lossnar från sitt fäste utan att någon stor yttre kraft riktas mot den.

Enligt nämndens uppfattning bör man också i praxis för ersättning av trafikskador utgå från principen att den skadade är försäkrad i befintligt skick. Med andra ord undanröjs ersättningsansvaret inte av att andra sjukdomar hos den skadade har inverkat på följderna av skadan. Det ersättningsansvar som grundar sig på rätten till ersättning enligt trafikförsäkringslagen bortfaller bara om det kan visas att situationen i en nära framtid även om ingen trafikskada hade inträffat skulle ha förvärrats på grund av andra sjukdomar så att utfallet skulle ha varit detsamma även utan trafikskadan.

I det här fallet diagnostiserades rupturen av akillessenan dagen efter skade-dagen. På basis av utredningarna är det uppenbart att akillessenan brast i samband med att den skadelidande försökte hindra motorcykeln från att välta när den parkerades. Fastän skademekanismen var sådan att den inte skulle ha kunnat orsaka en ruptur i en frisk akillessena har det å andra sidan inte heller visats att rupturen samtidigt eller åtminstone i en nära framtid skulle ha uppkommit även utan trafikskadan. Till följd av den ovannämnda rättsprincipen elimineras inte rätten till ersättning, även om rupturen av akillessenan i huvudsak är en följd av degenererade senstrukturer.  

Utgående från det här ska de undersöknings- och vårdkostnader samt det        inkomstbortfall som rupturen av akillessenan föranlett ersättas fullt ut.

Nämnden var enig.