Rätt till ersättning enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 d §. Resekostnader. LV 07/610

Rätt till ersättning enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 d §. Resekostnader.

LV 07/610 Nämndens plenum

Den 24.9.1988 födda A hade drabbats av en trafikskada 7.11.2006 där han hade ådragit sig en hjärnskada, tandskador och en öppen fraktur i det vänstra underbenet. Frakturen hade behandlats med en extern fixationsapparat och luftstrupen öppnats temporärt vid en tracheostomi-operation. För näringstillförsel hade en slang anlagts genom bukbetäckningarna in i magsäcken. A hade vårdats på Åbo Universitetscentralsjukhus från skadedagen till 7.12.2006, då han hade flyttats till Ålands centralsjukhus. Enligt de senaste tillståndsgranskningsuppgifterna som nämnden hade till sitt förfogande från februari 2007 hade A börjat prata och kunnat vara hemma på permission några timmar lördag och söndag.

Frågan i nämnden gälldeA:s mors B:s rätt till ersättning för kostnader och inkomstförlust enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 d § samt ersättning för de kostnader som orsakats av permissionsresorna enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 § 1 punkten.

Rätt till ersättning enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 d §

Enligt 1 § i trafikförsäkringslagen (279/1959) ersätts från trafikförsäkringen skada, som i följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom.

Enligt 6 § i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för en trafikskada med tillämpning av 5 kap. 2, 2 a-2 d, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 7 och 8 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974).

Enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 d § har bl.a. föräldrar till den som tillfogats en personskada rätt till skälig ersättning för nödvändiga kostnader och inkomstförlust som vården av den skadelidande orsakar dem om det finns synnerliga skäl till ersättning. Detsamma gäller ersättning för andra åtgärder som skadan ger anledning till, om de är ägnade att främja tillfrisknandet hos eller rehabiliteringen av den som tillfogats en personskada. Ersättning betalas högst tills hälsotillståndet hos den som tillfogats personskadan har stabiliserats efter skadefallet.

Enligt motiveringarna till ovan nämnda stadgande iRegeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av skadeståndslagen och vissa lagar som har samband med den (RP 167/2003, s. 43) avses med vård av den skadelidande inte egentlig sjukvård utan sådan omsorg och hjälp som den skadelidande behöver på grund av den förlust av funktionsförmåga som personskadan orsakat. Med andra åtgärder som skadan ger anledning till avses exempelvis de närståendes besök på sjukhuset eller någon annan inrättning där den skadelidande vårdas.

Eftersom A hade vårdats på sjukhus, kunde han inte anses ha varit i behov av sådan vård som avses i skadeståndslagens 5 kap. 2 d § av sina närstående. Det kunde således endast vara fråga om sådana andra åtgärder som avses i lagrummet.

För att en närstående skall vara berättigad till ersättning för kostnader och inkomstförlust som orsakats av åtgärder som avses i ovan nämnda lagrum bördet föreliggasynnerliga skäl till ersättning och åtgärden skall till sin natur vara sådan att den typiskt har positiva verkningar för hälsotillståndet hos eller rehabiliteringen av den som tillfogats en personskada av det ifrågavarande slaget (RP 167/2003, s. 42-43). Som exempel på synnerliga skäl för att ersättningsskyldighet skall uppstå nämns i RP 167/2003 (s. 43) att den kroppsskada som tillfogats den skadelidande är allvarlig eller att den skadelidande är ett barn. Frågan om synnerliga skäl avgörs i sista hand från fall till fall. En närstående har rätt till skälig ersättning för kostnader och inkomstförlust. Vid prövning av ersättningens skälighet bör man fästa särskild uppmärksamhet vid kroppsskadans eller sjukdomens art och svårighetsgrad samt den skadelidandes ålder (RP 167/2003, s. 44)

Med beaktande av skadans svårighetsgrad samt A:s ålder tillsammans med att han enligt tillställd utredning lider av ADHD, ansåg nämnden att det fanns synnerliga skäl att betala sådan ersättning som avses i skadeståndslagens 5 kap. 2 d §.

Med beaktande av att A hade varit nersövd i början av vården, ansåg nämnden att det inte fanns grunder för att ersätta kostnader för besök på sjukhuset under tiden 7.11.-13.11.2006. Under denna tid ansåg nämnden att eventuella besök av närstående inte skulle ha kunnat ha positiva verkningar på A:s tillstånd. Nämnden ansåg det vara skäligt att med stöd av skadeståndslagens 5 kap. 2 d § ersätta B de skäliga och nödvändiga kostnaderna för ett besök per dag på sjukhuset hos sin son A under tiden 14.11.-6.12.2006.

Med beaktande av att A hade efter intensivvården flyttats till Ålands centralsjukhus 7.12.2006, ansåg nämnden det vara skäligt att ersätta B de skäliga och nödvändiga kostnaderna för två sjukhusbesök per vecka under tiden 7.12.2006-28.2.2007.

Med beaktande av att A:s tillstånd enligt tillställd utredning hade tillåtit honom att åka hem på permission från februari 2007 ansåg nämnden det vara skäligt att ersätta B de skäliga och nödvändiga kostnaderna för ett sjukhusbesök per vecka under tiden 1.3.-30.6.2007.

Däremot ansåg nämnden att det inte fanns grunder för att till B betala ersättning för inkomstförlust. Under tiden 7.11.-31.12.2006 hade B enligt uppgift varit sjukskriven och ersättning till en närstående för sådan inkomstförlust som beror på arbetsoförmögenhet kan inte betalas med stöd av skadeståndslagen. Med beaktande av att B enligt tillställd utredning arbetade halvtid som närvårdare och personlig assistent samt att närmare utredning om B:s arbetstider inte hade presenterats, ansåg nämnden att det inte hade blivit visat att B inte skulle ha kunnat göra besöken utanför sin arbetstid efter 31.12.2006.

Resekostnader

Enligt skadeståndslagens 5 kap. 2 § 1 punkten har den som tillfogats en personskada rätt till ersättning för nödvändiga sjukvårdskostnader och andra nödvändiga utgifter.

Nämnden konstaterade att rätt till ersättning enligt ovan nämnda lagrum har endast den som tillfogats en personskada själv. Ersättning till den skadelidandes närstående kan inte betalas med stöd av lagrummet.

Nämnden ansåg att de kostnader som eventuellt orsakats A för permissionsresorna inte var sådana nödvändiga sjukvårdskostnader eller andra nödvändiga utgifter som kunde ersättas med stöd av skadeståndslagen. Nämnden tog inte ställning till om kostnaderna eventuellt kunde ersättas med stöd av lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/1991).

Nämnden var enhällig.