Skuldfördelning. LV 10/374

Skuldfördelning

LV 10/374

Nämndens plenum

Uppgifter om händelseförloppet

A var på väg med personbil in i en korsning i avsikt att svänga till vänster. I hennes körriktning fanns ett vägmärke som angav väjningsplikt i korsningen. Från vänster ur A:s färdriktning sett närmade sig B korsningen med personbil. Trots att B inte hade för avsikt att svänga i korsningen hade han, efter att ha kört ut från en rondell före korsningen, fortfarande på riktningstecknet som visade högersväng. A körde in i korsningen med den påföljden att fordonen kolliderade och skadades.

Ersättningsbeslut

Det försäkringsbolag som hade meddelat B:s bil en trafikförsäkring avvisade A:s ersättningsanspråk. Bolaget ansåg att A hade varit skyldig att väja trots B:s riktningstecken, eftersom A hade färdats längs en väg där det fanns ett märke för väjningsplikt. A hade försummat den väjningsplikt som vägmärket påbjuder och kört in i korsningen utan att förvissa sig om huruvida det fordon som närmade sig vänsterifrån hade för avsikt att svänga eller inte.

Anhållan om utlåtande

A yrkade i sin anhållan om utlåtande på att skadorna på hennes bil skulle ersättas från motpartens trafikförsäkring. I motiveringen konstaterade A att B:s bil närmade sig långsamt och att det var halt. Eftersom B:s hastighet var låg hade A dragit slutsatsen att B tänkte svänga, därför hade A börjat korsa vägen. B hade berättat att han hade tryckt på gaspedalen när han märkte att en bil kom emot, men hjulen spann då på stället. B hade medgett sin skuld och de poliser som kom till platsen hade gett föraren en muntlig anmärkning.  

Nämndens utlåtande

När en trafikskada som ett motorfordon orsakat har drabbat ett annat motorfordon beviljas ersättning för skadan med stöd av 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen från det förstnämnda fordonets försäkring bara om skadan vållats av dess ägare, förare eller passagerare eller uppkommit till följd av att fordonet rörde sig eller stod på ett sätt som stred mot trafikreglerna eller var i bristfälligt skick.

Förelåg även på den sida där skada uppkom vållande eller annat sådant förhållande som sägs i 1 mom., bestämmer rätten enligt 8 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen med beaktande av alla till skadan bidragande omständigheter i vad mån och till vem ersättning ska betalas.

För att A ska kunna få ersättning för skadorna på sitt fordon från den trafikförsäkring som meddelats B:s fordon gäller det att visa att skadan åtminstone delvis vållats av B eller genom något annat sådant förhållande på B:s sida som avses i 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen. Nämnden konstaterar att den skadeståndsskyldighet som följer av en trafikskada ska avgöras utgående från all tillgänglig utredning och med tillämpning av trafikförsäkringslagen och skadeståndslagen. Därför kan avgörandet inte baseras enbart på den ena partens medgivande av skuld.

Det är ostridigt att A har varit skyldig att väja för B, som närmat sig korsningen längs en förkörsberättigad väg.  Ostridigt är dessutom att riktningstecknet har signalerat högersväng när B närmat sig korsningen. Enligt skadeanmälningarna inträffade trafikskadan i en tätort. B hade kört ut ur en närbelägen rondell och riktningstecknet hade då förblivit påkopplat. Enligt B hade hans körhastighet före farosituationen varit 20-30 km/h. Utgående från den redogörelse som getts in till nämnden är det inte möjligt att dra slutsatser om B:s eventuella gruppering. Enligt båda skadeanmälningarna var vägen hal när skadan inträffade.  

När A:s vållande bedöms gäller det att beakta att ett vägmärke som påbjuder väjningsplikt i korsningen fanns i hennes färdriktning. Dessutom ska hänsyn tas till 15 § 1 mom. i vägtrafiklagen, enligt vilket en förare som enligt trafikreglerna eller ett vägmärke är väjningspliktig ska visa tydligt, genom att i god tid minska hastigheten eller stanna, att han ämnar iaktta skyldigheten. Han får fortsätta färden endast om han, med beaktande av andra fordons läge på vägen, avståndet till dem och deras hastighet, inte föranleder fara eller hinder. När B:s vållande bedöms ska hänsyn tas till 3 § i vägtrafiklagen, där det sägs att vägtrafikanter ska följa trafikreglerna samt även i övrigt iaktta av omständigheterna påkallad omsorg och försiktighet till förekommande av fara och skada. Enligt paragrafen får vägtrafikanter inte onödigtvis hindra eller störa trafiken.

I den etablerade beslutspraxis som gäller trafikskador har det ansetts att en väjningsplikt som anges med vägmärke eller följer av en bestämmelse i lag är tämligen ovillkorlig; den väjningspliktige har alltså ålagts särskilt strikt aktsamhetsskyldighet. Om sammanstötningen sker i ett korsningsområde anses skadan i regel ha orsakats genom den väjningspliktiges vållande. Enligt den s.k. principen om förtroende som tillämpas inom vägtrafiken har dock vägtrafikanterna rätt att lita på att också de andra vägtrafikanterna följer trafikreglerna.

I ärendet är det ostridigt att B felaktigt har haft på ett riktningstecken som signalerat högersväng, trots att han inte hade för avsikt att svänga till höger. Till denna del har han handlat i strid med vägtrafiklagen. I ärendet gäller det dock att bedöma vilken del i trafikskadans uppkomst detta i sig klandervärda förfarande har haft.

B har berättat att hans körhastighet var lägre än den tillåtna när han närmade sig korsningen efter att ha kört från ur den närbelägna rondellen. Nämnden anser utifrån den inlämnade utredningen att det emellertid inte har visats att B under de rådande trafikförhållandena och i det rådande föret skulle ha kört så långsamt, saktat in särskilt före korsningen eller på annat sätt - förutom givandet av riktningstecken - betett sig på ett sådant sätt att A skulle ha haft grundad anledning att förmoda att han var i färd att svänga till höger i korsningen. Nämnden betonar i sitt avgörande den strikta aktsamhetsskyldighet som följer av den genom vägmärke angivna väjningsplikten och A:s skyldighet att förvissa sig om riktningstecknets betydelse. Nämnden anser därför att trafikskadan har orsakats enbart genom A:s vållande. B:s förfarande kan inte anses ha lett till orsakande av trafikskadan på så sätt att skadan ens till en del skulle kunna anses ha vållats av honom.   

Eftersom en sådan ersättningsgrund som avses i 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen saknas, har A inte rätt till ersättning för skadorna på sitt fordon från den trafikförsäkring som meddelats B:s fordon.

Nämnden var enig.