Var ändringen av arbetspensionslagstiftningen en grund för att ändra den ålder för ålderspension som tidigare hade fastställts i nämnden? Förändrad omständighet. LV 26/71

Plenum 30.9.2026

I detta avgörande var det fråga om huruvida en tidigare fastställd individuell ålder för ålderspension senare kunde ändras, när en person som får fortlöpande ersättning för inkomstförlust åberopade ändringar som gjorts i arbetspensionslagstiftningen och som innebar att åldern för ålderspension hade höjts. För ersättningstagaren var frågan av ekonomisk betydelse, eftersom en fortlöpande ersättning för inkomstförlust enligt vedertagen ersättningspraxis inom trafikförsäkringen sjunker till 60 % när den förmodade åldern för ålderspension uppnås. Nämnden ansåg inte att ändringar i annan lagstiftning är en i skadeståndslagen avsedd förändrad omständighet, så den ursprungliga pensionsåldern bibehölls.

HÄNDELSEFÖRLOPP

Den skadelidande hade år 1984 råkat ut för en trafikolycka, till följd av vilken hen blev permanent arbetsoförmögen. Till hen har från trafikförsäkringen fr.o.m. 1.6.1987 betalats full fortlöpande ersättning för inkomstförlust (”invalidpension från trafikförsäkringen”) utgående från löneutvecklingen för skeppskockar.

Trafikskadenämnden hade år 2001 godkänt trafikförsäkringsanstaltens framställning om 100 % arbetsoförmåga, årsinkomsten under olika tider samt 55 år 8 månader som ålder för ålderspension.

Den skadelidande lämnade åren 2024 och 2025 in ansökningar till trafikförsäkringsanstalten där hen yrkade på omprövning av den för hen fastställda åldern för ålderspension, eftersom den allmänna åldern för ålderspension enligt den nuvarande lagen om sjömanspensioner är 65 år.

Försäkringsanstalten hänvisade till de ersättningsbeslut som den hade fattat år 2001 och meddelade som svar på vardera ansökan att ärendet inte skulle behandlas på nytt.

BEGÄRAN OM REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Den skadelidande bad nämnden ta ställning till om de argument angående åldern för ålderspension som hen hade framfört i den bifogade ersättningsansökan var sådana väsentliga förändringar som avses i 5 kap. 8 § i skadeståndslagen och om beslutet av år 2021 om den skadelidandes invalidpension borde ändras med avseende på åldern för ålderspension för att motsvara förändrade omständigheter och rättsfakta. Här gällde det att särskilt beakta principen om full ersättning och strävan att den skadelidande skulle försättas i samma ekonomiska ställning som skulle ha rått om inget skadefall hade inträffat, med beaktande också av konsekvensen hos systemet för inkomstersättning i förhållande till automatiska indexhöjningar.

SVAROMÅL

Försäkringsanstalten konstaterade att fortlöpande ersättning för inkomstförlust hade betalats ut ända sedan år 1987 och att 2001 års ersättningsbeslut hade innehållit uppgifter om beloppet av fortlöpande ersättning för inkomstförlust, åldern för ålderspension och hur ersättningen minskar när åldern för ålderspension uppnås. Ändring i ersättningsbesluten hade inte sökts under tiden för sökande av ändring. Försäkringsanstalten har gett ett nytt ersättningsbeslut i samband med svaromålet.

Försäkringsanstalten konstaterade att lagstiftningsändringar som har gjorts efter att ersättningen bestämts inte är sådana förändrade omständigheter som avses i 5 kap. 8 § i skadeståndslagen. En redan bestämd ersättning kan alltså inte ändras utgående från dem.

Den skadelidandes ålder för ålderspension och den ersättningsändring som följer av den har fastställts i nämnden utifrån den lagstiftning som gällde när skadan inträffade. På vart och ett skadefall tillämpas de bestämmelser som gällde vid skadetillfället, och ersättningen bestäms enligt dem och enligt den ersättningspraxis som rådde vid skadetillfället. På dessa grunder ansåg försäkringsanstalten att senare lagändringar inte inverkar retroaktivt på ersättningen.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpade bestämmelser

Bestämmelsen i 6 § 1 mom. (421/1974) i den trafikförsäkringslag (279/1959) som gällde vid skadetillfället lyder som följer: ”Ersättning för trafikskada bestämmes enligt stadgandena i 5 kap. 2–5 §§ och 7 kap. 3 § skadeståndslagen (412/74), dock så, att ersättning för sveda och värk icke utgives, med mindre fordonets ägare, förare eller passagerare uppsåtligen eller av vållande orsakat skadan, ej heller om skadan varit ringa.”

Åldern för ålderspension

Frågan som skulle avgöras var om beloppet av fortlöpande ersättning för inkomstförlust som betalas från trafikförsäkringen kan ändras på grund av sådana ändringar i annan lagstiftning som har gjorts efter att den fortlöpande ersättningen har bestämts. I det aktuella ärendet var det fråga om att det för den skadelidande år 2001 har fastställts en på sjötjänst baserad individuell ålder för ålderspension, som är lägre än åldern för ålderspension enligt de nuvarande arbetspensionslagarna.

Enligt nämndens uppfattning är utgångspunkten den att ett en gång fastställt beslut om ersättning för inkomstförlust som täcker perioden i fråga binder vardera parten, om inte ändring i ersättningsbeslutet har sökts inom utsatt tid. Ersättningsbeslutet kan då ändras bara om en omständighet har förändrats väsentligt.

I trafikförsäkringssystemet har rättssäkerheten betonats för de fortlöpande ersättningarnas del. Det betyder att de ersättningar som betalas i framtiden bör vara förutsebara för både försäkringsanstalten och den skadelidande. Därför har också den skadelidandes ålder för ålderspension, vilken inverkar på ersättningsbeloppet, i allmänhet fastställts redan i det skede då rätten till fortlöpande ersättning fastställs.

Enligt nämndens nuvarande ersättningsinstruktioner anses åldern för ålderspension inom trafikförsäkringen vara 65 år, om ingen annan pensionsålder har visats. Detta framgår av både ersättningsinstruktionerna och nämndens tillämpningsanvisning 11/2004. Ersättningsinstruktionen tillämpas vid fastställande av invalidpension 1.1.2005 och därefter, oberoende av när trafikskadan har inträffat. Nämndens tillämpningsanvisning är därmed inte avsedd att tillämpas retroaktivt.

Nämnden konstaterade att trafikskadan hade inträffat år 1984. Det innebär att 5 kap. 8 § i skadeståndslagen inte är tillämplig i fallet eftersom lagens 6 § 2 mom., sådant det gällde när lagändringen trädde i kraft, ska tillämpas på ändring av en ersättning som dömts eller avtalats som periodiska prestationer. Detta framgår av förarbetena till lagen (RP 167/2003).

Ordalydelsen i momentet är följande: ”Vid bestämmande av ersättning i anledning av skada å person eller dödsfall hör såsom ersättning betraktas gottgörelse förutom för minskning i inkomst eller uppehälle även för försenad inkomst av arbete eller näring.

Äro de personliga förhållanden, varpå storleken av fortlöpande ersättning eller behovet av försörjning beror, olika vid olika tider, skall ersättningen bestämmas i enlighet härmed. Hava dessa förhållanden väsentligt förändrats, sedan ersättning genom dom eller avtal bestämts, må denna ersättning på ersättningstagarens eller -givarens talan rättas på motsvarande sätt.” I sak motsvarar momentet alltså 5 kap. 8 § i skadeståndslagen.

I fråga om 5 kap. 8 § i skadeståndslagen fördes vid lagberedningen (RP 167/2003, s. 62–64) fram att med förändrade omständigheter  avses de rättsfakta som direkt påverkat bestämmande av ersättningen och som den tidigare domen eller avtalet har grundat sig på. Sådana är exempelvis faktorer som gäller den skadelidandes hälsotillstånd, arbetsförmåga eller behov av underhåll. Trots lagbestämmelsen har huvudregeln konstaterats vara att ett avtal eller en dom som gäller skadestånd inte ska ändras senare och att ersättningsfrågan kan omprövas bara i undantagsfall.

Av lagens förarbeten framgår inte explicit om andra lagstiftningsändringar, t.ex. sådana ändringar i arbetspensionslagarna som gäller pensionsålder och efterlevandepension, är i bestämmelsen avsedda förändringar i sådana omständigheter som utgjort grunden för bestämmande av ersättning.

I de ovannämnda motiveringarna till bestämmelsen har det emellertid konstaterats att förändrade omständigheter som avses i lagrummet är bara rättsfakta som direkt påverkat bestämmande av ersättningen, t.ex. faktorer som gäller den skadelidandes hälsotillstånd, arbetsförmåga eller behov av underhåll.

Nämnden konstaterade att förändringar som inverkar på rätten till ersättning på ett allmänt plan också är ändringar i trafikförsäkringslagen eller skadeståndslagen som tillämpas retroaktivt bara om det särskilt föreskrivs om detta. På vart och ett skadefall tillämpas de bestämmelser som gällde vid skadetillfället, och ersättningen bestäms enligt dem och enligt den ersättningspraxis som rådde vid skadetillfället, så en senare lagändring har ingen retroaktiv inverkan på rätten till ersättning.

Nämndens slutsats var att senare ändringar i arbetspensionslagstiftningen inte kan betraktas som en i skadeståndslagen avsedd förändring i sådana omständigheter som utgjort grunden för bestämmande av ersättning.