Serviceboende. Fall. Fraktur på lårbenshalsen 2/2026

SERVICEBOENDE. FALL. FRAKTUR PÅ LÅRBENSHALSEN. PATIENTFÖRSÄKRINGSLAGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE.

Händelseuppgifter

Det var fråga om en person med Alzheimers sjukdom som hade bott i ett serviceboende under cirka ett och ett halvt år.

Den boende deltog i en gemensam tillställning för servicecentrets invånare. Efter tillställningen hjälptes hen med hjälp av rollator och vårdare tillbaka till den egna boendeavdelningen, där hen assisterades att sätta sig på en stol. Som en begränsningsåtgärd var sittandet säkrat med ett sittsäkerhetsbälte.

Den boende lyckades öppna knuten på säkerhetsbältet och började röra sig, varvid hen föll omkull. Vid fallet ådrog sig den boende en kontusionsskada i huvudet och vid senare undersökningar konstaterades även en fraktur på lårbenshalsen, vilken behandlades operativt.

Handläggningen av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

I sitt ersättningsbeslut konstaterade Patientförsäkringscentralen att ersättningsanspråket inte tas upp till prövning.

Centralen konstaterade att med hälso- och sjukvård avses åtgärder som vidtas för att fastställa patientens hälsotillstånd eller för att återställa eller upprätthålla patientens hälsa, och som utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller vid verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården.

Serviceboende utgör en serviceform inom socialvården. Serviceboendet är inte en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården.

Uppkom den anmälda skadan när den boende öppnade knuten på stolens säkerhetsbälte, började gå självständigt och föll omkull.

Centralen ansåg att det i detta fall var fråga om hjälp och tillsyn i det dagliga livet och inte om hälso- och sjukvård.

Begäran om rekommendation till avgörande

Den boendes intressebevakare var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och begärde nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpliga bestämmelser

Enligt 1 § i patientförsäkringslagen (948/2019) tillämpas lagen på hälso- och sjukvård som ges i Finland samt på hälso- och sjukvård som ges utomlands, om en enhet inom den offentliga hälso- och sjukvården beslutar att ordna sådan vård utomlands som kommunen enligt folkhälsolagen (66/1972) och lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) ansvarar för att ordna och om vården är nödvändig med hänsyn till patientens hälsotillstånd.

Enligt 2 § i lagen (definitioner) avses med verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården en sådan verksamhetsenhet som avses i 2 § 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), och med hälso- och sjukvård åtgärder eller annan behandling som vidtas för att fastställa patientens hälsotillstånd eller för att återställa eller upprätthålla patientens hälsa, där en medicinsk metod används eller som baserar sig på medicinsk vetenskap, och som utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller vid verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården.

Bedömning av lagens tillämpningsområde

Enligt förarbetena till patientförsäkringslagen (RP 298/2018, detaljmotivering till kapitel 1) omfattar den föreslagna definitionen av hälso- och sjukvård all hälso- och sjukvård som tillhandahålls av verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården.

När det gäller andra verksamheter än verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården omfattar definitionen endast verksamhet som utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvård enligt definitionen kan således även ges utanför egentliga verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården, om den tillhandahålls av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, såsom farmaceutiska tjänster som utförs av apotekens yrkesutbildade personal.

Hälso- och sjukvård som ges av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården exempelvis vid en verksamhetsenhet inom socialvården omfattas av lagens tillämpningsområde när det är fråga om en rent sjukvårdsmässig åtgärd och inte om exempelvis hjälp inom den dagliga omsorgen vid ett äldreboende.

Utifrån den utredning som stod till nämndens förfogande var det aktuella servicecentret ett serviceboende inom socialvården. Inom servicecentrets serviceboende med heldygnsomsorg erbjöds hemlik och gemenskapsbaserad långtidsomsorg för personer som inte längre klarade sig hemma med stöd av hemvård eller vars behov av omsorg och omvårdnad dygnet runt av andra skäl behövde tillgodoses.

Det var fråga om en boendeform som kan jämställas med boende i det egna hemmet. Vid enheten arbetade även yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.

Nämnden konstaterar att man i sin tidigare rättspraxis ansett att äldreboenden som tillhandahåller boendeservice, enheter för serviceboende med heldygnsomsorg, vårdhem, seniorboenden, serviceboenden och andra jämförbara inrättningar inte utgör sådana verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården som avses i lagen.

Vanligtvis är det närmast fråga om en boendeform som kan jämställas med boende i det egna hemmet, vilket också var fallet i det nu aktuella ärendet.

Utifrån den tillgängliga utredningen var det aktuella servicecentret inte en sådan verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som avses i patientförsäkringslagen, och fallet inträffade således inte vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården.

Nämnden konstaterade att verksamhet som bedrivs vid ett serviceboende dock kan omfattas av patientförsäkringslagens tillämpningsområde om det är fråga om hälso- och sjukvård som utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.

Att hjälpa en boende med dagliga aktiviteter, såsom måltider eller personlig hygien, utgör däremot inte hälso- och sjukvård utan omsorgsarbete, även om åtgärden utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.

Enligt anteckningarna från servicecentret och den utredning som lämnats till Patientförsäkringscentralen hade den boende deltagit i en tillställning i enhetens gemensamma matsal. Därefter hade hen med hjälp av rollator och vårdare ledsagats tillbaka till sin boendeavdelning och hjälpts att sätta sig på en stol. Sittandet var säkrat med ett sittsäkerhetsbälte.

Den boende hade lyckats öppna knuten på säkerhetsbältet (det egentliga bältesspännet var trasigt) och börjat röra sig, varvid hen förlorade balansen och föll.

Utifrån den tillgängliga utredningen inträffade fallet under vistelse på avdelningen medan den boende satt i stolen. Det var inte fråga om en vårdåtgärd eller behandling av patienten, utan om hjälp i samband med den dagliga omsorgen.

Nämnden konstaterade att den anmälda skadan inte uppkom i samband med verksamhet som kan klassificeras som hälso- och sjukvård och att patientförsäkringslagen därför inte är tillämplig på ärendet.

Nämnden konstaterade vidare att den boendes fall vid servicecentret inte kan betraktas som hälso- och sjukvård i den mening som avses i patientförsäkringslagen och att patientförsäkringslagen därför inte är tillämplig på fallet.

Nämnden konstaterade därför att den inte är behörig att pröva ärendet.