Tandläkarvetenskap. Extraktion av visdomstand. Infektion 4/2026

TANDLÄKARVETENSKAP. ORAL- OCH KÄKKIRURGI. TANDVÄRK. DJUP HALSINFEKTION EFTER EXTRAKTION AV VISDOMSTAND. INFEKTION. TOLERABILITET.

Händelseuppgifter

År 2023 extraherades en visdomstand som var omfattande kariesskadad under tandköttskanten. Före extraktionen desinfekterades munhålan genom sköljning med Corsodyl-lösning.

Fyra dagar efter tandextraktionen konstaterades att patienten hade utvecklat en djup halsinfektion, vilket föranledde en akut operation. Vid operationen öppnades och rengjordes abscesshålan, och tandens extraktionsalveol rengjordes. Patienten intuberades och överfördes till intensivvårdsavdelning för fortsatt vård. Hos patienten konstaterades även pneumoni. Endotrakealtuben avlägsnades dagen efter intuberingen.

I bakterieodlingen från det prov som togs i samband med incisionen av abscessen påvisades Streptococcus anginosus och Pseudomonas. På grund av den djupa halsinfektionen vårdades patienten på sjukhus i fem dygn. Under sjukhusvistelsen fick patienten intravenös antibiotikabehandling, som efter utskrivningen fortsatte via munnen i ytterligare tio dygn.

Vid det överenskomna kontrollbesöket sex dagar efter utskrivningen konstaterades att sväljningen redan fungerade betydligt bättre. Patienten hade fortfarande lindrig smärta i området, vilken lindrades med smärtstillande läkemedel. Gapförmågan hade nästan normaliserats. Några fortsatta kontroller inom käkkirurgin ansågs inte längre behövliga.

Handläggningen av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patienten ansökte om ersättning ur patientförsäkringen med anledning av extraktionen av visdomstanden. Efter ingreppet tilltog smärtorna, men trots upprepade kontakter fick patienten ingen antibiotikakur. Till slut behövde patienten sjukhusvård på grund av abscess och pneumoni.

Enligt Patientförsäkringscentralens bedömning började infektionen sannolikt i samband med behandlingen, men den kunde inte ha undvikits trots att vården genomfördes på ett korrekt sätt. Infektionen diagnostiserades och behandlades på ett ändamålsenligt sätt.

När det gäller bedömningen av infektionens tolerabilitet konstaterade Patientförsäkringscentralen att ingreppet var förenat med en låg risk för infektion och att patienten inte hade några grundsjukdomar som ökade infektionsrisken. Enligt centralens bedömning var det fråga om en oförutsebar infektion.

Den behandlade tanden var omfattande kariesskadad och orsakade betydande smärta, varför obehandlat tillstånd skulle ha medfört tydlig olägenhet. På grund av infektionen vårdades patienten på sjukhus i fem dygn, fick intravenös antibiotikabehandling och abcesser öppnades genom munhålan. Efter utskrivningen fortsatte antibiotikabehandlingen via munnen i tio dygn. Infektionen medförde också arbetsoförmåga.

Patientförsäkringscentralen ansåg att infektionen var tolerabel. Den skada som infektionen orsakat ersattes därför inte ur patientförsäkringen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och begärde nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpliga bestämmelser

Enligt 23 § 1 mom. 1 punkten i patientförsäkringslagen (948/2019) betalas ersättning för personskada om det är sannolikt att skadan har orsakats av undersökning, vård eller annan motsvarande behandling eller av försummelse av sådan, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, vårdat eller i övrigt behandlat patienten på ett annat sätt och därigenom sannolikt undvikit skadan.

Enligt 23 § 1 mom. 4 punkten i samma lag betalas ersättning för personskada om det är sannolikt att skadan har orsakats av en infektion som uppkommit i samband med undersökning, vård eller annan motsvarande behandling, om patienten inte skäligen måste tåla skadan med beaktande av infektionens förutsebarhet, den uppkomna skadans svårighetsgrad, arten och svårighetsgraden av den sjukdom eller skada som behandlades samt patientens övriga hälsotillstånd.

Bedömning av vårdens ändamålsenlighet

Enligt nämndens uppfattning uppfyllde såväl extraktionen av visdomstanden som eftervården den yrkesskicklighet som kan krävas av en erfaren tandläkare. Vårdåtgärderna genomfördes utan dröjsmål och vid rätt tidpunkt.

Patienten hänvisades på behörigt sätt från jourmottagningen till jouren för odontologi samt mun- och käksjukdomar, där den peritonsillära abscessen konstaterades och öppnades under allmän anestesi.

Bedömning av ersättningsbarheten av infektionen

Mot bakgrund av den utredning som lagts fram ansåg nämnden det sannolikt att den infektion som konstaterades hos patienten hade sitt ursprung i samband med extraktionen av visdomstanden.

I det sakkunnigutlåtande som nämnden inhämtat hänvisades till God medicinsk praxis-rekommendationen Mikrobläkemedel vid behandling av odontogena infektioner och förebyggande av komplikationer. Enligt rekommendationen kunde patienten inte anses ha haft en förhöjd eller betydligt förhöjd infektionsrisk trots rökning och blodtryckssjukdom.

Enligt nämndens uppfattning kunde infektionsrisken i samband med tandextraktionen i detta fall uppskattas till mindre än två procent. Med beaktande av den låga infektionsrisken fann nämnden att infektionen i detta fall hade varit oförutsebar på det sätt som avses i patientförsäkringslagen.

När det gäller skadans svårighetsgrad konstaterade nämnden att patienten efter tandextraktionen utvecklade halssmärta, sväljningssvårigheter och feber. Vid datortomografi konstaterades en stor abscess i tonsillregionen, vilken sträckte sig till mjuka gommen, bakre svalgväggen och vidare i vävnaderna bakom svalgväggen ned till nivå C5 i halsryggen. Svullnaden i svalgväggen medförde en tydlig förträngning av luftvägarna i svalgområdet.

På grund av infektionen behandlades patienten med antibiotika både intravenöst och via munnen. Patienten genomgick en akut operation för behandling av den djupa halsinfektionen, där abscesshålan öppnades och rengjordes samt extraktionsalveolen efter visdomstanden rengjordes. Patienten intuberades och överfördes efter ingreppet till intensivvårdsavdelning, där pneumoni konstaterades. Endotrakealtuben kunde avlägsnas följande dag.

Patienten vårdades på sjukhus i fem dygn på grund av den djupa halsinfektionen. Under sjukhusvistelsen gavs intravenös antibiotikabehandling, som efter utskrivningen fortsatte via munnen i ytterligare tio dygn.

Utan infektionen hade patienten sannolikt endast haft lindrig smärta efter operationen under några få dagar efter extraktionen av visdomstanden, varefter vardagen i huvudsak skulle ha återgått till det normala. Besvär efter extraktion av en visdomstand i överkäken är vanligen lindriga. I detta fall utvecklades de normala postoperativa besvären till svår smärta och en allvarlig infektion som ledde till sjukhusvård och en förlängd återhämtningstid. Slutresultatet var dock gott och extraktionsområdet läkte väl utan bestående men eller funktionsnedsättning.

När det gäller den sjukdom som behandlades och patientens övriga hälsotillstånd konstaterade nämnden att en svårt kariesskadad tand i den bakre delen av överkäken kan infekteras och att infektionen kan spridas via tandroten till käkbenet och därifrån till käkhålan och/eller djupare vävnader i halsregionen. Det var inte fråga om en livshotande sjukdom eller en sjukdom som snabbt leder till allvarlig invalidisering, utan om en långvarig risk för infektion.

Enligt det sakkunnigutlåtande som nämnden erhållit kan riskerna i samband med behandlingen (tandextraktionen) delas in i omedelbara och fördröjda risker. Omedelbara risker omfattar bland annat skador på angränsande tänder, fraktur eller splittring av benet kring tanden, blödningar samt uppkomst av hål in till käkhålan. Dessutom kan tanden splittras eller brytas sönder vid extraktionen, eller tandfragment förskjutas till käkhålan eller i värsta fall till fossa pterygoidea. Käkleden kan också luxera.

Av de fördröjda riskerna är infektion sannolikt den vanligaste, även om den är ovanlig om tanden inte redan är infekterad vid extraktionstillfället eller om patienten inte har predisponerande allmänmedicinska riskfaktorer. Smärttillstånd av varierande grad efter ingreppet kan i allmänhet betraktas som normala postoperativa besvär, men när de förvärras kan de utgöra en komplikation.

Patienten hade blodtryckssjukdom som långvarig sjukdom och medicinering för detta. Patienten rökte.

Bedömning av tolerabiliteten

I regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (s. 24) konstateras att om infektionsrisken kan uppskattas vara endast omkring en eller ett par procent, träffar infektionen patienterna tämligen slumpmässigt. Utjämning av risken mellan patienterna är då i princip motiverad. Lindriga infektionsskador ska dock alltid tålas av patienten. Om det däremot är fråga om en skada som är allvarligare än lindrig, ska dess svårighetsgrad vägas mot arten och svårighetsgraden av den sjukdom som behandlades samt patientens övriga hälsotillstånd, även när infektionen kan betraktas som oförutsebar.

Med beaktande av infektionens oförutsebarhet, den skada som infektionen orsakade, arten och svårighetsgraden av den sjukdom som behandlades samt patientens övriga hälsotillstånd ansåg nämnden att det var fråga om en ersättningsgill skada orsakad av infektion.