Tilltäppning och förträngning i tunntarmen. Bristning i tunntarmen. Bukoperation. PV 10/2022

Tilltäppning och förträngning i tunntarmen.  Bristning i tunntarmen. Bukoperation. PV 10/2022

Händelseförloppet

Patienten uppsökte sjukhusets jour på grund av kraftiga magsmärtor. Vid undersökningen konstaterade man att buken var mjuk och ömhet i övre delen av buken, i laboratorieproven var infektionsvärdena lindrigt förhöjda. Tillståndet ansågs vara ospecifika buksmärtor och efter uppföljning fick patienten åka hem. Patienten uppsökte jouren på nytt samma dag när buksmärtorna hade förvärrats, varvid hen togs in på vårdavdelning för uppföljning och följande dag utfördes en datortomografiundersökning av buken. Enligt utlåtandet fanns det en aning peritonealvätska i bukhålan, i tunntarmen fanns det rikligt med utvidgade, vätskefyllda tarmslingor, i slutet av tunntarmen var tarmväggen tjock och i tarmen sågs två avsmalnande ställen. Patienten fick en näs-magsond och via den kom rikligt med fekalt sekret (avföringsrelaterat). Patientens tillstånd var stabilt, magen hade fungerat med hjälp av mikrolavemang och buksmärtorna var lindrigare.

Fem dygn efter det att patienten uppsökte vård förvärrades patientens buksmärtor och enligt den datortomografiundersökning som gjordes då hade mängden peritonealvätska ökat, den tilltäppta situationen i tarmen var som förut. Något som tydde på brusten tarm sågs inte. Följande dag var infektionsvärdet CRP högt och man planerade att operera patienten följande dag. Patientens tillstånd försämrades och hen flyttades till intensivövervakningsavdelningen, varifrån hen följande dag flyttades till intensivvårdsavdelningen i septiskt tillstånd. Samma dag utfördes laparotomi (operation via snitt genom bukväggen) på patienten, varvid vätska i bukhålan, omfattande beläggningar på tunntarmens ytor, sammanväxning som orsakat förträngning (striktur) och bristning (ruptur) i tunntarmen konstaterades. Vid operationen kapade man den sammanväxning som hade orsakat förträngningen och sydde ihop bristningen. Därefter utvecklades många problem som är typiska hos intensivvårdspatienter som är allvarligt sjuka. Dessutom uppkom en nervskada i patientens högra nedre extremitet.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut att vården av patienten hade genomförts i enlighet med gängse vårdpraxis, och att tecken på försummelser i undersöknings- och behandlingsåtgärderna inte kunde konstateras. Enligt centralens bedömning var den försvagning i höger vadnerv (nervus fibularis) som konstaterades medan patienten vårdades på sjukhuset sannolikt förknippad med långvarig vårdavdelningsvård, men den var inte en följd av felaktigt eller bristfälligt genomförande av vården och behandlingen, och den skulle inte ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande. Man ansåg att det inte var frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.                     

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelse som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Att patienten fick åka hem när hen hade uppsökt jouren första gången kan anses som en godtagbar lösning. Förfarandet var också adekvat när patienten uppsökte jouren på nytt.

Däremot var tolkningen av det fynd som konstaterades vid den datortomografiundersökning som utfördes andra vårddagen på avdelningen, särskilt med hänsyn till det kliniska tillståndet, bristfällig. På bilderna kunde man se förträngning av tunntarmen, vilket sannolikt orsakades av sammanväxningen. Tilltäppning och förträngning i tarmen ledde till bristning i tarmen, som å sin sida orsakade bukhinneinflammation och septisk infektion.

Nämnden ansåg därmed att den professionella standard som krävs av en specialistläkare inom radiologi inte uppnåddes i undersökningarna och vården av patienten till de delar att den förträngning i tarmen som ledde till brusten tunntarm skulle ha kunnat konstateras redan vid den första datortomografiundersökningen av buken.

Om förträngningen i tunntarmen hade konstaterats på korrekt sätt, skulle patienten sannolikt ha opererats omedelbart och den sammanväxning som orsakade förträngningen kapats. Då skulle man ha undvikit bristningen i tunntarmen och bukhinneinflammationen och patienten skulle sannolikt ha återhämtat sig från bukoperationen inom cirka en vecka. Det skulle inte ha funnits behov av intensivvård och då skulle patienten också ha undgått alla komplikationer som uppkom under vården på intensivvårdsavdelningen. Patienten skulle också ha besparats från den nervskada som uppkom i höger nedre extremitet under vårdperioden. Det var till denna del frågan om en sådan ersättningsgill personskada som avses i patientskadelagen.